Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 150 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VIII. Storvik-Ånge, Torpshammar-riksgränsen, 1873-1881

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligt i en järnvägsstrid af denna typ var det ofta nog att känna
vederbörande riksdagsmans adress för att äfven veta hans ståndpunkt till de olika
alternativen. Också var denna strid i hufvudsak en dust mellan de
stridbara norrlänningarna på egen hand, medan representanterna för andra
bygder mestadels höllo sig på afstånd, ty att deltaga i en sådan strid, sade direktör A. GUMÆLIUS, vore detsamma som att störta sig framför ett sexkoppladt lokomotiv.

Liksom för att ytterligare förarga kustintressets förfäktare Staaff,
sågverksdisponenten F. Malmberg, sågverksägaren G. Häggström m. fl. tillät
sig Bergström, som just nu öfverlämnat sin plats vid konungens rådsbord
åt K. J. THYSELIUS, att uppträda emot samma östra linje, som han själf i
den kungliga propositionen alternativt framburit, låt vara blott såsom
»nödfallsförslag» - för att använda hans eget uttryck - och han afvisade med
vanlig oförskräckthet deras förebråelser, att den officiella undersökningen
varit ofullständig och partisk och att regeringen ej velat göra något för den
ursprungligen yrkade kustlinjen, hvilken man nu
visade sig hågad att åter upptaga.

K. J. THYSELIUS.

Enligt grefve E. Sparres förslag beslöt
kammaren att för närvarande ej godkänna det kungliga
förslaget och att i stället begära ytterligare
utredning rörande de ifrågavarande banornas lämpligaste
sträckning jämte framläggandet af därpå fotadt
förslag till nästa riksdag.

Som kamrarna sålunda stannat i olika beslut,
hvilka ej kunde sammanjämkas, blef riksdagens
svar endast ett meddelande om att frågan för den
gången förfallit. Däremot hade riksdagen redan
förut beviljat det af regeringen äskade anslaget å
4 1/2 milj. kr till de norrländska statsbanornas
fullföljande i redan fastställda delar, hvarjämte
fullmäktige i riksgäldskontoret bemyndigats att mot fonderade statsobligationer
upplägga ett nytt lån å 50 milj. kr för beredande af medel till järnvägsbyggandet.

Att den kungliga propositionen rörande de ifrågavarande banornas
riktning ej ledt till önskadt resultat hade väsentligen berott på
norrlänningarnas splittring. För frågans framtidsutsikter bådade det emellertid godt, dels att järnvägssaken fått en bättre liden målsman i konungens rådkammare,
dels att norra stambanan till Storvik samma år fullbordades och tillika det
sista anslaget beviljats till fullbordan af banan Sköfde-Karlsborg, så att
statsmakterna hädanefter kunde koncentrera sin uppmärksamhet på de
omstridda järnvägarna i Norrland.

Det vid 1875 års riksdag framlagda östra alternativet hade delat
förmedlingsförslagens vanliga öde att ej tillfredsställa någondera sidan. Jämtland
ville på inga villkor åtnöjas med en sådan förlängning af dess förbindelser
med såväl Bottenhafvet som mellersta och södra Sverige, och kustintresset

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>