Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VIII. Storvik-Ånge, Torpshammar-riksgränsen, 1873-1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jämtlands val af linje, som dock äfven skulle gagna de flesta öfriga bygder
söder om Ångermanälfven, tillika blifvit regeringens, berodde därpå, att det
åsyftade en tvärbana i kortast möjliga sträckning, hvilket äfven måste vara i statens
intresse. Dessutom erbjöd Refsundslinjen de företräden framför Håsjölinjen,
att den var billigare, hade bättre lutningsförhållanden, undgick den
oförmånliga terrängen mellan Välje och Torpshammar, framgick i det närmaste
utefter den gamla hufvudvägen för samfärdseln mellan Jämtland och
Sundsvall samt berörde skogrikare bygder än Håsjölinjen och en rad större sjöar.
För öfrigt afsåg ju det kungliga förslaget ej att förena öfre Norrland med
sydligare landsdelar - för detta ändamål hade nya undersökningar
anbefallts i syfte att uppleta en för öfre Norrland särskildt lämplig sträckning -
hvaremot Håsjölinjen utgjorde ett försök att förrycka tvärbanans
ursprungliga bestämmelse.
Häremot invändes af representanten för Västernorrlands län lektor J. Widén, att det första och viktigaste varit den uppåtgående stambanan, ehuru regeringen ville låta dennas riktning bestämmas af tvärbanan i stället för tvärtom och för detta ändamål föreslagit en riktning för den sistnämnda, som måste draga hela det af så många Norrlandsrepresentanter bekämpade västra alternativet med sig. Mot Widéns försök att degradera tvärbanan under längdbanan invändes af A. Bennich, att de båda voro att räkna såsom stambanor; det vore en omotiverad formlöshet att redan nu besluta om den
senare banan, innan de af Kungl. Maj:t anbefallda undersökningarna ännu
förts till slut. Bland öfriga talare märktes major K. Adelsköld, Karl Ekman
och Gäfleborgsrepresentanten apotekaren J. Brun, som yttrade sig till
förmån för den östra linjen, och på motsidan K. G. Beijer, L. M. Nordenfelt
och K. F. Wærn, hvilken förklarade kustbornas svaga försvar för
Håsjölinjen därmed, att de tillgripit den endast som nödfallsutväg, ehuru de i själ
och hjärta önskat sig en kustbana.
Inom andra kammaren inleddes debatten af statsministern friherre De
Geer, som framhöll, att sedan ändlinjer till tvärbanan påbörjats, i öster af
ett enskildt bolag, i väster af norska staten, hade man näppeligen fria
händer att afvika från den raka riktningen, såvida man ej som skäl därför
kunde påvisa billigare anläggningskostnad eller gynsammare terräng eller
bättre trafikutsikter. Men i alla dessa hänseenden stod den i kungliga
förslaget förordade linjen framför Håsjölinjen, emedan den var 3 mil kortare,
1 1/2 miljon billigare samt hade gynnsammare lutningsförhållanden och
genomgick mera odlade trakter. Bland det kungliga förslagets försvarare i
denna kammare märktes äfven nu förutvarande civilministern Bergström,
som kritiserade utskottets opposition mot regeringens beslut att upplösa
sammankopplingen af de båda norrländska statsbanorna och dess fortsatta
bemödande att så långt som möjligt sammanhålla de båda banorna i en
gemensam linje, ehuru man redan erhållit bevis nog på denna
kompromissbanas oförmåga att på en gång tillfredsställa både kustland och inland. Hvad
norrlänningarna själfva beträffade, så gällde om dem alltjämt, att enhvar såg
frågan »från sin egen förstudörr». Det var sålunda lika gifvet, att det
kungliga förslaget förordades af jämtlänningen NILS LARSSON i TULLUS och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
