Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - IX. Bräcke-Sollefteå, 1881-1886
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid förfallit, sedan längdbanans anknytning till tvärbanan förlagts till
Ånge. Att det gått sammaledes med de två sistnämnda punkterna, hvilka
dock skulle ha möjliggjort en genare förbindelse mellan öfre Norrland och
Trondhjem, berodde därpå, att de å andra sidan skulle ha medfört en
förlängning af den vida viktigare förbindelsen med Sverige söder om tvärbanan.
Återstod alltså endast att välja en punkt närmare Ånge, och detta var också
hvad som skett vid de undersökningar, som år 1876 blifvit genom
järnvägsbyggnadsstyrelsens försorg utförda. Sträckan Håsjö-Sollefteå, som skulle
bilda slutstycket af den uppåtgående banan till Ångermanälfven, hade redan
år 1874 varit föremål för undersökning. För sträckningen mellan
Håsjötrakten och tvärbanan hade år 1876 tre olika linjer blifvit undersökta, som
alla möjliggjorde en kortare förbindelseled mellan Ånge och Sollefteå än den
tidigare ifrågasatta linjen Gällösund-Håsjö, hvilken därför ej vidare kunde
ifrågakomma. Förutnämnda tre linjer utgingo samtliga från tvärbanan
mellan Ånge och Gällösund, två från Kotjärn, den tredje från Bräcke, en mil
norr därom. De två förstnämnda skulle visserligen möjliggöra en ännu
kortare förbindelse mellan Ånge och Sollefteå än den senare, men dels var denna
besparing en ren obetydlighet, dels skulle de draga drygare
anläggningskostnad och förete mycket ogynnsammare lutningsförhållanden samt förlänga
afståndet mellan öfre Norrland och Trondhjemsfjorden. Af dessa skäl hade
styrelsen öfver statens järnvägsbyggnader för sin del förordat linjen Bräcke-Sollefteå, som hade en längd af icke fullt 13 1/2 mil och beräknades kosta 11 1/4 milj. kr, och samma linje omfattades äfven af öfre Norrland, hvars intressen här närmast berördes.
Den sålunda ifrågasatta järnvägslinjen skulle genomgå en bygd med
synnerligen rika skogstillgångar, hvilka vid ifrågavarande tid af brist på
samfärdsmedel voro nästan värdelösa. Sollefteå lämpade sig ej blott till
öfvergångspunkt, i händelse af banans framtida fortsättning norr om Ångermanälfven,
utan äfven till slutpunkt, enär denna ort var mötesplatsen för två bördiga
och folkrika floddalar, utgjorde ändpunkten för sjöfarten från kustorterna
och tillika af gammalt varit en mötesplats för affärslifvet och
handelsrörelsen i vissa delar af Ångermanland och angränsande delar af Jämtland.
Vid järnvägsarbetena i Norrland hade dittills årligen sysselsatts i
genomsnitt 6-7 000 man. Under årens lopp hade sålunda utbildats en stam icke
blott af ingenjörer utan äfven af arbetsmanskap, som förvärfvat utmärkt
skicklighet i facket och därtill erforderlig vana vid alla de umbäranden och
besvärligheter, som följde af landets ödslighet och hårda klimat. Det
skulle därför, enligt styrelsens förmenande, redan af tekniskt-ekonomiska
skäl vara i hög grad oklokt att nu i ett slag afbryta statens
järnvägsarbeten i Norrland, därest meningen vore att sedermera återupptaga och
fullfölja dem.
Den dåvarande civilministern F. L. S. HEDERSTJERNA delade i allo
järnvägsbyggnadsstyrelsens uppfattning om lämpligheten af att omedelbart
påbörja ifrågavarande järnvägsarbete, hvilket han ansåg böra utföras på en tid
af fem år. I följd häraf fick 1881 års riksdag mottaga ett kungligt förslag
att besluta anläggandet af en stambana från Bräcke station eller lämplig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
