Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade också försports inom riksdagen redan på 1870-talet. Så hade år 1877
motionerats om anslag för detaljundersökningar rörande anläggningen af en
statsbana från Ångermanälfven till riksgränsen vid Haparanda, men tiden
var då ännu icke inne för att upptaga frågan i sådan utsträckning. Ar 1882
beviljades emellertid koncession för anläggning af en enskild bana mellan
Luleå och norska gränsen, och härmed var en närmare liggande slutgräns
gifven för den uppåtgående stambanans fortsättning. För sådant ändamål
hade också landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län omedelbart
efter 1881 års riksdagsbeslut skyndat att anvisa medel för anställande af
erforderliga undersökningar, och såväl inom de nu nämnda som af Norrbottens
läns landsting tillsattes särskilda järnvägskommitteer, hvilka i likhet med
vederbörande länsstyrelser gjorde sitt bästa för att drifva saken framåt. De
i följd häraf företagna undersökningarna hade på järnvägsbyggnadsstyrelsens
föranstaltande tagit sin början år 1882; när de tre år senare afslutades,
hade denna styrelse upphört att finnas till.
Sedan statens järnvägsbyggande på 1880-talet börjat inskränkas till ganska
obetydliga dimensioner, hade man nämligen återupptagit det i slutet af
1860-talet framkastade förslaget att vinna besparing genom byggnadsförvaltningens
förenkling, och sedan riksdagen år 1880 och 1881 i skrifvelser till Kungl.
Maj:t uttalat den mening, att någon särskild styrelse ej vidare erfordrades
för tillsynen öfver dessa järnvägsarbeten, hade året därpå för riksdagen
framlagts ett kungligt förslag om styrelsens för allmänna väg- och
vattenbyggnader uppförande på ordinarie stat med i vissa afseenden förändrad
organisation under benämning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan
detta förslag af riksdagen godkänts, hade Kungl. Maj:t förordnat, att styrelsen
öfver statens järnvägsbyggnader skulle med utgången af år 1882 upphöra
och tillsynen öfver järnvägsbyggnaderna i stället tillsvidare åligga väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
På grund af ofvan omnämnda undersökningar, som utförts med
vederbörlig hänsyn till ortsmyndigheternas uttalade önskningar, hade utstakats en
linje, som, utgående från Bräcke-Sollefteåbanan vid Nässjö (Hjälta) i
Långsele socken, öfvergick Ångermanälfven vid Öns by och sedan fortsatte förbi
Stora Aspsjön, Skorped, Anundsjö, Fors och Gideå till Nybergsjö, där linjen
nådde Västerbottens län. I detta län framgick den till Pengsjö och därifrån
- med tvenne alternativ - till trakten af Ume- och Vindelälfvens
sammanflöde. Från Vindelälfven fortgick den förbi Bygdsiljum till Skellefteälf vid
Gråberget och därefter till Norrbottens läns gräns vid Uddfors. Därifrån
drogs linjen till Piteälf, som öfvergicks vid Sikfors, och vidare till
Långforsen, där den öfvergick Luleälf, för att slutligen vid Boden i Öfverluleå
socken anknytas vid Luleå-Ofotens järnväg. Hela längden af denna linje
utgjorde omkring 50 mil och kostnaden något öfver 36 1/2 miljoner.
Mellan Fors och Pengsjö hade vid sidan af linjen öfver Gideå utstakats
en 2 1/2, mil längre, västligare linje, den så kallade Björnalinjen, som gick
öfver Björnafallet, Trehörningsjö och Johannisbo.
Ju mer det svenska järnvägsnätet närmade sig finska gränsen, dess
viktigare blef det att noga beakta de militära krafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
