Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen förbättring kunnat åstadkommas till vare sig sträckning eller
kröknings- och lutningsförhållanden.
Vid en jämförelse mellan de båda alternativen öfver Björna och Gideå
visade sig endast obetydlig skillnad i afseende på längd och
anläggningskostnad. Så mycket viktigare voro då Björnalinjens företräden i andra
afseenden, i det att den jämte mindre afvikningar från hufvudriktningen erbjöd
bättre kröknings- och lutningsförhållanden och sålunda ställde sig billigare i
afseende å drift- och underhållskostnad; därjämte skulle den genomgå bygder,
som voro bördigare men i trafikhänseende mera vanlottade och just därför
mera afsevärda än kustlandet, där äfven konkurrensen med sjötrafiken skulle
blifva mera kännbar. Af dessa skäl hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordat Björnalinjen i dess nya sträckning, och denna mening understöddes
på det kraftigaste i ett förnyadt utlåtande af chefen för generalstaben.
Frågan om dessa små linjer var enligt hans uttalande en lifsfråga för Sveriges
själfbestånd, enär »försvaret af den nordligaste delen af riket helt och hållet
hänger på ifrågavarande bansträckning». Den stora etapplinje, som skulle
sammanhålla det aflägsna Norr- och Västerbotten med moderlandet, skulle
genom Gideålinjen sväfva i ständig fara att besättas och göras obrukbar af
en ringa fientlig landstigningsstyrka. Svenska staten finge icke bygga en
järnväg, som vid krig endast gagnade fienden och icke oss själfva. »Hellre
ingen järnväg genom Ångermanland än Gideålinjen!»
Under sådana omständigheter måste tydligen äfven regeringen bestämma
sig för den inre linjen, äfven om den yttre genomgick en något folkrikare
trakt och sålunda kunde komma att gifva något större afkastning.
Följaktligen inbjöds riksdagen att besluta banans sträckning mellan Skorped och
Vännäs öfver Anundsjö, Björna, Trehörningsjö och Nyåker och att för banans fortsättande till och förbi Anundsjö år 1889 bevilja ett anslag af 2 1/2 milj. kronor.
De anförda skälen för Björnalinjen ägde i sig själfva en sådan styrka,
att inom utskottet icke en röst höjdes för det andra alternativet. Då en
Ångermanlandsrepresentant, som talat för den yttre linjen, i första kammaren
begärde votering, utföll denna för Björnalinjen med 93 röster mot 4, och
andra kammaren, där detta alternativ särskildt erhöll ett öfvertygande
försvar af ingenjören P. Z. LARSSON från Uppsala, stannade utan votering vid
samma beslut.
Hvad anslagssumman beträffar, ville utskottet fortfarande obevekligt
fasthålla det två år förut godkända årliga beloppet af 2 miljoner. Emellertid
hade en del reservanter uttalat sig för det af Kungl. Maj:t begärda beloppet,
och sedan det afgörande beslutet i tullfrågan var fattadt, kunde man ej
vidare som motskäl åberopa sig på bristande penningtillgång. Sedan den finska
järnvägen numera med stora steg nalkades riksgränsen, löpte man fara att
snart förlora vårt nordligaste handelsområde, och samtidigt riskerade man
att däruppe erhålla ett svenskt Schleswig genom det finska språkets starkt
växande utbredning på denna sidan om gränsen. Denna fara måste
bekämpas genom att öppna väg hitupp för de utkomstsökande svenska
medborgare, som annars vände fosterlandet ryggen, men som här kunde finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
