Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett Amerika på närmare håll. De talrika folkombud, som i tullstriden
kämpat under fältropet »Sverige åt svenskarna», borde tänka på att åt Sverige
bevara äfven de vida utmarkerna i norr. Till dessa politiska skäl kom också
tanken på den under arbete varande banan från Luleå till Norrbottens
malmberg, hvilka genom stambanans utsträckning till nämnda tvärbana skulle
bringas i förbindelse med landets sydligare delar. Från norrländskt håll
påpekades också billigheten af att norrlänningarna erhölle någon ersättning för
den nyss beslutade tullbeskattningen, som särskildt skulle hårdt drabba dem.
Inom första kammaren uttalade sig järnvägsbyggaren K. Adelsköld med
skärpa mot det slöseri med tid och penningar, som praktiserades vid de
norrländska järnvägsbyggena. »Det finnes», sade han, »icke något sätt att
bygga järnvägar, som är så opraktiskt och dyrbart som att bygga långsamt.»
Fortfor man att bygga på detta sätt, skulle kostnaden säkert komma att
stiga med 50 procent. Om anslagen till statens järnvägsbyggnader från
början efter vissa sparsamhetspolitikers önskan inskränkts till 2 miljoner om
året, så skulle 120 år ha erfordrats för utförandet af de stambanor, som
nu i stället fullbordats på 30 år, och om norra stambanans byggande skulle
bedrifvas på sådant sätt, som nu från vissa håll yrkades, »skulle den först
blifva färdig någon gång fram i nästa århundrade».
På Adelskölds yrkande biföll kammaren utan votering det af regeringen
begärda anslagsbeloppet.
Inom andra kammaren träffades bland motståndarna till
stambanearbetets påskyndande sådana män som Liss Olof Larsson och Karl Ifvarsson,
hvilka båda särskildt misstrodde de starka orden om banans militäriska
betydelse. Vilja ryssarna åt Norrbotten, sade den förra, så blir deras aptit
naturligtvis än starkare, om vi nedlägga några miljoner på järnvägsbyggnader
där. Och den senare frågade, hvad nytta det kunde medföra för rikets
försvar att bygga en järnväg i öfre Norrland, hvilken, enligt hvad krigsministern
nyss förklarat, måste påkalla anläggningar af fästningsverk till sitt eget försvar.
I voteringen segrade emellertid äfven här det kungliga förslaget, med 100
röster mot 95, som voro för utskottets förslag. Till denna utgång bidrog
tvifvelsutan det genom tullreformen skapade öfverflödet, som medgaf
anvisandet af ej mindre än 2 miljoner på riksstaten.
Från samma år förskrifver sig äfven den nya anordning af statens
järnvägsbyggnadsförvaltning, som sedan dess bibehållit sig. Den befattning med
denna angelägenhet, som sedan år 1882 utöfvats af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, hade endast haft provisorisk karaktär, och förslag hade gång efter annan varit väckt om detta ärendes öfverflyttande till styrelsen för statens
järnvägstrafik. Då nu utsikt förefanns, att staten endast skulle komma att
bygga på en linje och med mindre anslag, syntes tiden inne att genomföra
en förändring, som skulle medföra enhet i järnvägsförvaltningen genom att
öfverlämna ombesörjandet af anläggningen åt samma myndighet, som ägde
tillsynen öfver järnvägarnas underhåll. Sedan riksdagen i erforderliga punkter
gifvit sitt bifall, öfverflyttades alltså år 1888 byggnadsförvaltningen till styrelsen för statens järnvägstrafik, som därvid erhöll benämningen järnvägsstyrelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
