Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den hos byggnadsförvaltningen ej mindre än hos Kungl. Maj:t framträdande
benägenheten att med åsidosättande af 1886 års riksdagsuttalande påskynda
det norrländska järnvägsarbetet gjorde sig äfven gällande vid riksdagen år
1889, då ett anslag begärdes på 4 miljoner. Som skäl anfördes den
ekonomiska vinsten samt utsikterna, att tvärbanan från Luleå redan år 1891
skulle blifva färdig.
Då riksdagen år 1886 uttalade den mening, att till statens
järnvägsarbeten i Norrland endast borde gifvas ett årligt anslag af 2 miljoner, däraf
en del borde utgå af skattemedel, hade detta bland annat motiverats med
behofvet af ökad erfarenhet rörande dessa banors räntabilitet. Den erfarenhet,
som i detta afseende numera vunnits, var just icke vidare uppmuntrande.
Redan nu omfattade de norrländska järnvägarna en tredjedel af hela
statsbanenätet, men nettobehållningen var så ringa, att den i förhållande till
byggnadskapitalet knappt uppgick till en sjundedel af hvad statsbanorna
söder om Storvik i medeltal lämnade såsom relativ behållning. Och såväl
riksdag som järnvägsstyrelse hade uttalat den mening, att utsikterna i
afseende på trafikinkomster skulle blifva sämre ju längre norrut man kom.
Under sådana omständigheter kände statsutskottets sparsamhetsvänner ingen
benägenhet att frångå 1886 års principuttalande. Genom den förseglade
röstsedelns utslag fick utskottets hemställan visserligen formen af en
tillstyrkan till det kungliga anslagskrafvet, men i stället reserverade sig
utskottets landtmannaledamöter till ett antal af elfva till förmån för
tvåmiljonersanslaget. Reservanten K. E. CASPARSSON tillstyrkte ett anslag på 2 1/2 milj.,
och detta belopp beviljades af andra kammaren. Däremot godkände första
kammaren utskottets hemställan till förmån för 4-miljonersanslaget, och
detta belopp fastslogs i den gemensamma voteringen. Af detta anslag
anvisades 1 400 000 å riksstaten.
Tack vare byggnadsanslagens ökning utöfver det belopp, 1886 års
riksdag förordat, kunde arbetet å norra stambanan fortskrida därhän, att man
år 1891 hade utsikt att nå fram till den förstnämnda år tillsvidare
fastställda ändpunkten Vännäs. Att denna slutpunkt ej skulle blifva definitiv,
hade redan af förenämnda riksdag erkänts, men ett yrkande, som inom
första kammaren framställts af J. E. Nyström om påbörjande af linjen
Vännäs-Öfverluleå söderut från Luleå-Gällivarebanan, innan man ännu
uppnått Vännäs, hade ej ledt till någon påföljd.
Mot den förut utstakade linjen mellan Vännäs och Öfverluleå hade
särskildt ur strategisk synpunkt åtskilliga anmärkningar blifvit framställda. Med
anledning häraf hade den 23 april 1888 nya undersökningar anbefallts för
banans sträckning på sådant sätt, att den framdrogs på omkring 5 mils
afstånd från kusten och om möjligt närmade sig bygdens mera betydande
platser, Degerfors, Jörn och Älfsbyn; för den blifvande jämförelsen borde
äfven den gamla närmare kusten belägna linjen undersökas i ändamål att
åstadkomma möjliga förbättringar.
De förnyade undersökningarna, hvilkas resultat meddelades den 14 mars
1889, gåfvo för den nya eller inre linjen en längd af omkring 296 km och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
