Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
virkestransporter och för träindustriens utveckling, enär den gick närmare de stora
skogsvidderna i det inre. Ehuru ingendera linjen hade utsikt att under den
närmaste framtiden gifva en afkastning, som svarade mot
byggnadskostnaden, trodde man dock den inre tidigast kunna påräkna önskad
trafikutveckling. Chefen för generalstaben hade på det bestämdaste ogillat det yttre
alternativet, emedan det gick för nära kusten, men i hufvudsak godkänt det
inre. De grunder, på hvilka järnvägsstyrelsen stödde sitt förordande af den
inre linjen voro sålunda, att den var en mil kortare, hade tjänligare
jordmån för banvallens bildande, kräfde 2-3 miljoner billigare
anläggningskostnad och mindre underhåll i framtiden, mera tillgodosåg det inre landets
kommunikationsbehof och utveckling, särskildt i afseende på skogsindustrien,
och bättre förmedlade produktionsutbytet mellan de lappländska genom
Luleå-Ofotenbanan tillgängliga malmfälten och de söder därom belägna
skogarnas koltillgångar samt slutligen af militära skäl borde föredragas. Hvad den
intresserade bygdens befolkning och myndigheter angår, så förordade
kommunerna i Västerbottens kustland den yttre linjen, hvaremot de inåt landet
belägna kommunerna i detta och de flesta inom Norrbottens län liksom
konungens befallningshafvande i bägge länen uttalade sig för den inre
linjen. Norrbottens länsstyrelse ansåg också skäl föreligga att af denna bana
vänta en vida större trafik och afkastning, än järnvägsstyrelsen påräknat, och
att härigenom omsider det så länge eftersträfvade målet skulle vinnas alt
inom landet åstadkomma en på Norrbottens malmtillgångar grundad
bergverksrörelse.
På nu anförda grunder föreslog Kungl. Maj:t 1890 års riksdag att besluta
fortsättandet af stambanan genom öfre Norrland från Nyby i närheten af
Vännäs öfver Degerfors, Jörn och Älfsbyn till Öfverluleå. Som det
emellertid visat sig, att 1886 års bestämmelser om fri jordupplåtelse för
järnvägsanläggningen från Sollefteå till Vännäs ej varit nog omfattande att fritaga
staten från betydande kostnader i detta hänseende, föreslogos tillika som
villkor flera detaljerade tillägg i syfte att bespara staten alla utgifter för detta
ändamål. Till fullbordandet af banan till Vännäs och till arbetets
påbörjande norr därom begärdes för år 1891 ett anslag af 4 miljoner
oberäknadt erforderliga medel till anskaffande af rörlig materiel.
Då redan 1886 års riksdag uttalat sig för lämpligheten af stambanans
fortsättande upp till tvärbanan från Luleå, kunde det inom riksdagen
näppeligen blifva fråga om den saken utan endast om tiden för arbetets
begynnande samt om riktningen och anslagsbeloppets storlek. Statsutskottet delade
i alla dessa stycken Kungl. Maj:ts mening, endast att det ansåg onödigt och
olämpligt att redan nu fixera själfva anknytningspunkten till
Luleå-Ofotenbanan. Emellertid var denna triumf för den kungliga propositionen och dess
upphofsman civilministern V. L. GROLL mera skenbar än verklig, i det att
den nu som året förut, hvad anslagsbeloppet beträffar, endast möjliggjorts
genom den förseglade röstsedelns gunst. De tolf reservanterna, hvilka
samtliga tillhörde andra kammarens sparsamhetsyrkande landtmannaombud, hade
på samma grunder som året förut egentligen velat inskränka anslaget till 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
