Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 175 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

miljoner, men hade dock, för att gå medkammarens utskottsledamöter till
mötes, denna gång nöjt sig med en nedprutniiig till blott 3 miljoner.

Frågans behandling inom kamrarna blef endast en rekapitulation i
förstorad skala af dess gång genom utskottet. I afseende på själfva saken och
arbetets påbörjande utan föregående paus förspordes inga gensägelser och
icke heller i afseende på riktningen, om man frånräknar en norrländsk
kustbo som klagade, att norrlänningarnas förhoppningar gäckats genom
vederbörandes undfallenhet för de strategiska krafven, hvilka föranledt banlinjens
förflyttning från dess först planerade läge genom en folkrik bygd upp i
ödemarken, »dit inga vägar leda, där inga byar finnas, där ingen odling trifves,
utan blott ett och annat nybygge gömmer sig i de ensliga skogarna». Men
dessa klagomål rönte ingen tillslutning från andra håll. Äfven den föreslagna
skärpningen i villkoren godkändes, ehuru under starka protester från
Norrlandsrepresentanternas sida.

Så mycket skarpare blef striden om anslagsbeloppet, åtminstone inom
andra kammaren. I ett entusiastiskt anförande om Norrlands
framtidsmöjligheter sökte civilministern framhäfva vikten för
hela landet af stambanans snara framförande till
Gällivarebanan, hvars öfvertagande af staten vid
denna riksdag beslutades. Därigenom skulle
nämligen uppammas en norrländsk järnindustri och
odling, som kunde draga dit upp de många
medborgare, som annars skulle utvandra till Amerika.
Men andra kammarens sparsamhetsvänner ha i
regeln visat föga mottaglighet för entusiastiska
vädjanden. Utskottsreservanterna, P. Pehrson,
A. P. Danielsson med flera, och deras talrika
meningsfränder inom kammaren hade så starkt hakat sig
fast vid 1886 års riksdagsuttalande rörande ett
årsanslag på endast 2 miljoner och vid hänsynen
till de norrländska banornas svaga afkastning, att
de af ingenting kunde rubbas. Medan första kammaren med 103 röster
mot 20 beviljade det af regeringen begärda beloppet, fick detta i andra
kammaren endast 76 röster, hvaremot 121 afgåfvos för reservanternas förslag.
I den gemensamma voteringen segrade emellertid nu som året förut det
kungliga förslaget.

V. L. GROLL.

Riksdagens beslut blef alltså ett bifall till den inre linjen, men däremot
fann den ej lämpligt att för närvarande fastställa dess slutpunkt i vidare
mån, än att den skulle förläggas å Luleå-Ofotens järnväg. Vid utförandet
skulle samma till besparing syftande tekniska bestämmelser iakttagas, som
förut fastställts för linjen Långsele-Vännäs.

Med åtskilliga mindre modifikationer af regeringens förslag fastställdes
äfven som villkor för detta beslut, att landsting, kommuner eller enskilda
skulle kostnadsfritt för all framtid upplåta ej blott all mark, som
erfordrades till banbyggnad med därtill hörande afdikningar etc. och till
banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar samt för järnvägsbyggandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>