Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfliga väganläggningar, utan äfven, där banan framgick genom skogsmark, en
bredd af 15 meter å hvardera sidan om banans medellinje eller ännu mer,
där arbetets beskaffenhet så påfordrade, jämte all å den upplåtna marken
växande skog. Under tiden för arbetets fortgång skulle dessutom
kostnadsfritt upplåtas all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt
sten- och grustäkter med därtill hörande vägar behöflig mark. Upplåtelsen skulle
jämväl innebära förpliktelse att lämna ersättning för olägenheter till följd af
försvårad brukning, förlängda vägar och andra olägenheter, som kunde
härflyta af det genom järnvägsanläggningen verkade intrång. Slutligen skulle
landsting eller kommuner jämväl förbinda sig att vid behof till i orten
gångbart pris vid banlinjen tillhandahålla sågtimmer för bygget till ett antal af
omkring 200 stycken pr km af banans längd.
Till banans fortsättning till Vännäs och till arbetets påbörjande norr
därom beviljades för år 1891 4 miljoner. Då statsregleringen lämnade
erforderliga tillgångar utan upplåning, anvisades hela detta anslag å riksstaten.
Sedan de af riksdagen fastställda villkoren blifvit antagna af landstingen
i Väster- och Norrbottens län och banan till Vännäs år 1891 fullbordats,
kunde man sålunda omedelbart skrida till arbetets fortsättande norr därom.
Hela kostnaden för byggnadsarbetet från Vännäs till Öfverluleå hade
beräknats till 13 400 000 kr, däraf 1 300 000 ingingo i det år 1890 beviljade
anslaget. Sedan Luleå-Ofotenbanans inköp för statens räkning beslutats,
ansåg regeringen arbetet å den uppåtgående banan böra påskyndas, så att de båda
statsbanorna kunde sammanknytas år 1894. Fördenskull borde arbetet äfven
drifvas samtidigt från söder och från norr, hvarför också redan år 1891
banans slutpunkt fastställdes vid Boden. I följd af statsregleringens gynnsamma
ställning fann riksdagen icke heller vidare någon anledning att yrka
afprutning å regeringens anslagskraf. Såväl 1891 som 1892 beviljades sålunda till
byggnadsarbetet å banan Vännäs-Boden anslag af 4 miljoner, hvilka
belopp i sin helhet anvisades att utgå å riksstaten; 1893 beviljades det
återstående erforderliga byggnadsanslaget med 3 700 000 kr. Af sistnämnda
anslag anvisades 700 000 kr till utgående å riksstaten, återstoden skulle upplåiias.
De enda systematiska gensägelser, som i kamrarna försports mot de tre
senaste årens ökade anslag, hade utgått från opponenten quand même rektor
J. A. SANDBERG i första kammaren, hvilken aldrig tröttnade att blanda »en
korps kraxande bland järnvägsifrarnas sirensånger» och att upprepa sina
spådomar, att Norrlandsbanorna skulle blifva de svenska statsfinansernas graf.
Gentemot den vanliga satsen, att en skuldsättning för produktiva ändamål
ej var någon riksolycka, framhöll han, att dessa järnvägar gåfvo så dålig
afkastning, att de ej kunde räknas som produktiva företag. Härvidlag var
dock att märka, att den efter 1888 års tullreform rådande statsfinansiella
blomstringen möjliggjort ett ganska effektivt tillämpande af den år 1886
uttalade grundsatsen, att banan norr om Sollefteå borde utföras under minsta
möjliga anlitande af lånevägen. Af hela det byggnadsbelopp, som åren 1886-1893
beviljats till denna bananläggning eller 25 200 000 kr, hade sålunda
endast omkring 8 miljoner upplånats och återstoden bestridts med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
