Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XI. Luleå-Gällivarebanan samt utfartsbanorna till Örnsköldsvik och Umeå, 1890-1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Framställningar i denna fråga inkommo till Kungl. Maj:t från såväl
Norrbottens länsstyrelse som från dess järnvägskommitté, och vid riksdagen år
1878 hade K. Treffenberg, K. Adelsköld med flera för att förbereda en
järnvägsförbindelse mellan Bottenhafvet och isfri hamn i Norge motionerat om
anslag till undersökningar för en järnvägsanläggning från Bottniska viken
till riksgränsen förbi de norrbottniska malmfälten.
Då denna framställning afslogs och intet syntes blifva gjordt i saken från
statens sida, ingåfvo tre svenska män ansökan om tillstånd att anlägga en
för godstrafik afsedd järnväg från Luleå förbi Gällivare, Kirunavare och
Luossavare malmfält till norska gränsen i närheten af sjön Vassijaure,
hvarifrån den skulle vidare utsträckas till Ofotenfjorden i Norge. Den 8 december
1882 beviljades koncession å denna anläggning, med rätt för sökandena att
öfverlåta denna koncession åt ingenjörsfirman Wilkinson & Jarvis i London,
som förklarat sig villig att bilda ett hufvudsakligen engelskt bolag för denna
järnvägs utförande. Däremot beviljades ej för det närvarande sökandenas
samtidigt framställda anhållan om tillstånd att från nämnda järnväg anlägga en
sidobana till Haparanda för anslutning till det finska järnvägsnätet, och äfven
för framtiden afskars sedermera utsikten till erhållande af dylik koncession,
då riksdagen år 1893 hos Kungl. Maj:t anhöll, att ingen koncession till
järnvägsanläggning inom Norrbottens län af mer än lokal betydelse måtte
beviljas utan riksdagens hörande.
Bland villkoren för den år 1882 medgifna koncessionen märkas följande
stadganden:
Fullständig plan för järnvägsanläggningen skulle underställas konungens
pröfning och godkännande; arbetet skulle påbörjas senast den 1 juli 1884
och fullbordas före utgången af år 1891; trafikafgifterna skulle af konungen
fastställas inom vissa gränser. Till säkerhet för fullgörandet af
koncessionen, hvilken icke utan Kungl. Maj:ts bifall finge öfverlåtas åt andra än
ofvannämnda engelska firma jämte de in- och utländska män, med hvilka den
för arbetets utförande kunde komma att förena sig, skulle vederbörande inom
viss tid i svenska statskontoret deponera en summa af 200 000 kr. I
motsatt fall eller om arbetet ej vore på utsatta tider påbörjadt och efter
fastställd plan fullbordadt, skulle koncessionen vara förverkad. Slutligen var
det stadgadt, att svenska staten på i koncessionen angifna villkor skulle äga
rätt att inlösa järnvägen, sedan 40 år tilländagått efter det densamma i sin
helhet eller till någon del öppnats för allmän trafik.
Sedan de svenska koncessionssökandena år 1883 jämväl undfått
koncession å den inom Norge fallande delen af ifrågavarande anläggning, öfverlätos
bägge dessa koncessioner åt förutnämnda Londonfirma, hvarefter för arbetets
utförande bildades ett bolag, sedermera benämndt The Swedish and
Norwegian Railway Company, Limited.
Den 18 april 1884 fastställde Kungl. Maj:t plan för järnvägsanläggningen
mellan Luleå och Gällivare malmfält med föreskrift, att denna sektion skulle
vara fullbordad senast vid utgången af år 1887, hvilken termin dock
sedermera på ansökan utsträcktes till den l oktober 1889. För sektionen
Gällivare-Luossavare fastställdes plan den 23 april 1888, hvarvid föreskrefs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
