Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XI. Luleå-Gällivarebanan samt utfartsbanorna till Örnsköldsvik och Umeå, 1890-1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den skulle vara färdig senast vid utgången af år 1890. Tillika
stadgades, att såväl koncessionen som depositionen skulle vara förverkade, om
arbetet ej å utsatt tid fullbordades eller sådana afvikelser från den fastställda
planen gjordes, att åsyftad trygghet och ändamålsenlighet därigenom
förminskades.
Arbetet å banan började inom föreskrifven tid, och bandelen
Luleå-Boden, som borde vara fullbordad till den l augusti 1889, anmäldes inom denna
tid till afsyning. Vid företagen besiktning befanns den emellertid ej vara i
sådant skick, att afsyningsbevis kunde för densamma utfärdas, och linjen
Boden-Gällivare kunde under inga omständigheter fullbordas till den
föresatta tiden. Visserligen vidtogos då åtskilliga förbättringar för att åtminstone
göra denna bansträckning brukbar för malmtransporter, men alltjämt
återstodo kostsamma arbeten, innan den kunde godkännas och för allmän trafik
upplåtas. Hvad bandelen Gällivare-Luossavare angick, var därvid så litet
åtgjordt, att denna sektion omöjligen skulle kunna fullbordas inom
föreskrifven tid eller 1890 års utgång. Ännu mindre syntes det för bolaget möjligt
att, såsom i koncessionen föreskrifvits, fullborda det hela före 1891 års slut.
Orsaken till denna snöpliga utgång var hufvudsakligen att söka i bolagets
äfventyrliga finansiella ställning. Den svenska järnvägssträckans
anläggningskostnad var beräknad till 23 milj. kr. För utförandet af detta arbete
uppgåfvos aktier vara tecknade för halfannan miljon pund sterling, men ehuru
detta belopp, om det förefunnits, bort mer än väl räcka till, lät bolaget,
förnämligast i Holland, upptaga lån emot obligationer å nominellt samma
belopp. Sanningen var naturligtvis den, att af aktiekapitalet endast en ringa
del inbetalts och kommit järnvägsbyggnaden till godo och att obligationerna
afyttrats till en kurs, som vida understeg deras nominella värde. Från flera
håll stämplades också hela företaget som ett modernt »gründerföretag», och
år 1889 blef bolaget i England försatt i administration.
Då det sålunda kommit därhän, att koncessionens förlust syntes
oundviklig, blef det tid för de svenska statsmakterna att ingripa och betrygga
företagets fullbordan. Ty detta banföretag ägde alltför stor betydelse for
landet för att lämnas vind för våg åt den endast vinstsökande utländska
spekulationens operationer. Oafsedt att banans utförande var ett oeftergifligt
villkor för tillgodogörandet af Norrbottens hjälpkällor och särskildt dess rika
malmtillgångar, på hvilka man vid denna tid väntade stark efterfrågan
utomlands, så skulle den direkt gagna staten genom att förhöja värdet af kronans
vidsträckta skogsägor i det inre landet och dessutom i politiskt-nationellt
hänseende blifva af stor betydelse i en gränsbygd med främmande land på
två sidor, i synnerhet sedan den sammanknutits med den uppåtgående
stambanan.
Men det var icke nog med att banans utförande betryggades. Den gamla
grundsatsen, att alla viktigare banor i landet borde utföras på statens
bekostnad och förblifva dess tillhörighet, hade man här frestat på att frångå, och
experimentet hade icke slagit väl ut. Därför borde detta nu godtgöras genom
banans förvärfvande åt staten, såsom år 1888 också af bolaget erbjudits. Endast
härigenom blefve det möjligt att ändamålsenligt ordna taxor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
