Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XI. Luleå-Gällivarebanan samt utfartsbanorna till Örnsköldsvik och Umeå, 1890-1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trafikförhållanden och att skydda vår utrikeskredit genom att bringa ur
penningmarknaden bolagets utomlands utsläppta obligationer. Endast härigenom kunde
man vinna trygghet mot att ännu farligare utländskt kapital gjorde sig till
herre öfver Sveriges mest blottställda gränsbygd och att banan i militäriskt
hänseende kunde komma att tjäna främmande intressen. De rika malmtransporterna från malmbergen skulle nog i en framtid godtgöra statens uppoffringar för banans inköp och fullbordan.
Vid en under hösten 1889 företagen undersökning hade bandelen Luleå-Gällivare uppskattats till ett värde af 4 900 000 kr och kostnaden för dess
försättande i fullt trafikabelt skick beräknats till nära 3 1/3 miljoner.
Spårvidden var redan från början densamma som å statens banor. Norr om
Gällivare hade blott utförts arbeten till ett värde af omkring en tredjedels
miljon. Med inberäkning af den å banan befintliga bolaget tillhöriga
rullande materielen utgjorde värdet af bolagets norrländska järnvägsegendom
omkring 5 780 000 kr.
Med hänsyn till att bolaget dock ansågs ha nedlagt vida större belopp
på företaget och senast efter nämnda uppskattning utfört åtskilliga arbeten
å detsamma samt dessutom förvärfvat sig rätt till järnmalmsbrytningen vid
Gällivare, ansåg civilministern emellertid föga troligt, att bolaget skulle nöja
sig med förstnämnda köpesumma och att denna därför borde höjas till ett
maximum af 6 3/4 miljoner, hvilket motsvarade 25 procent af bolagets
nominella obligationsskuld. Lades till denna summa dels 1/4 miljon som
kostnad för köpets verkställande, dels 3 1/3 milj. för erforderliga
kompletteringsarbeten och slutligen 1 400 000 kr för anskaffande af rullande materiel
utöfver den i köpet ingående, erhölls en slutsumma af nära ll 3/4 miljoner.
På nu anförda grunder förelades 1890 års riksdag ett kungligt förslag att
anvisa ett belopp af 7 miljoner till inköp för statens räkning af järnvägen
mellan Luleå och norska gränsen med alla därtill hörande anläggningar och
vid järnvägen befintlig bolaget tillhörig rullande materiel.
Den kungliga propositionen delgafs riksdagen den 2 maj, och inom mindre
än fjorton dagar var den viktiga frågan utan större meningsskiljaktighet och
utan vidlyftigare debatter afgjord efter Kungl. Maj:ts önskan. Statsutskottet
tillstyrkte utan vidare den kungliga propositionen, och mot denna
hemställan reserverade sig endast två af utskottets ledamöter. Afslagsyrkandena
inom kamrarne gingo ej heller ut på afgjordt ogillande utan endast på
uppskof. De skäl, hvarpå dessa yrkanden stödde sig och som inom första
kammaren framfördes af öfversten friherre R. M. KLINCKOWSTRÖM, inom andra
kammaren af reservanten A. PERSSON i MÖRARP, gingo därpå ut, att hela detta
järnvägsföretag vore en svindelaffär utan erforderlig grund och kapitalstyrka,
hvilken beredt svenska staten och svenska arbetare många obehag, och att
man ej borde betala en miljon mer än banan var värd, helst så länge
intet formligt anbud gjorts från ägarnas sida och det ännu ej var rättsligen
afgjordt, om staten eller enskilda hade grufäganderätten till Gällivare
malmberg. Frågan var emellertid af den beskaffenhet, att de utslagsgifvande
skälen och upplysningarna ej framkommo i debatten utan bakom kulisserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
