Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XI. Luleå-Gällivarebanan samt utfartsbanorna till Örnsköldsvik och Umeå, 1890-1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så starkt verkade dessa upplysningar och fruktan för att låta utlänningar
skaffa sig fast fot i denna ömtåliga gränsbygd, att den begärda
köpesumman af första kammaren beviljades med 100 röster mot 17, af den andra
med 120 mot 77, som voro för afslag. Hela beloppet - »högst 7 miljoner» - anvisades att utgå från riksgäldskontoret.
Sedan regeringen sålunda fått medel i händerna, inleddes omedelbarligen
underhandlingar med bolaget. Dessa slutade därmed, att banan med
tillhörigheter år 1891 inköptes af svenska staten för ett belopp af 6 1/2 milj. kr,
i samband hvarmed den år 1882 meddelade koncessionen till all kraft och
verkan upphäfdes. Redan samma år börjades - med af statskontoret
förskjutna medel - arbetet på banans nödtorftiga komplettering, och härigenom
kunde den inom kort försättas i det skick, att malmtransporter därå kunde
verkställas från Gällivare till Luleå.
För banans trygga trafikering och för dess iståndsättande att ombesörja
den stora malmtransporten, som förespeglades kunna uppgå ända till 300,000
ton pr år eller nära l/3 af rikets hela malmbrytning, kräfdes emellertid mera
genomgående förbättringar och därtill dyrbara anläggningar i Luleå hamn
för att bereda upplagsplats och utrymme för tillräckligt många ångfartyg.
För det närvarande ansåg dock regeringen nog med att af 1892 års riksdag
begära ett anslag på 4 miljoner, afsedt dels till ersättande af den från
statskontoret förskotterade summan och till ytterligare kompletteringsarbeten, dels
till ny rullande materiel. Med detta anslag skulle banan sättas i stånd att
årligen nedfrakta en malmkvantitet på 100 000 ton. Detta skulle gifva en
bruttoinkomst af 400 000 kr, hvarmed driftkostnaden kunde täckas.
Oafsedt den 37 km långa bandelen från Luleå till Boden skulle den
nyförvärfvade banan endast ha till uppgift att förmedla malmtransport och
sålunda erfordra vida enklare anordningar än andra banor. På denna grund
och då man för närvarande ej syntes böra beräkna större årlig
malmtransport än 100 000 ton, ansåg statsutskottet, att det af regeringen begärda
beloppet kunde nedsättas till 2 800 000 kr. I en reservation af A. P. Danielsson
och N. Petersson nedprutades detta belopp ytterligare till endast 1 200 000 kr.
Till dessa nedprutningar bidrog väsentligen, att man nu fått anledning
reducera de vid beslutet om banans inköp hysta förväntningarna på stark
och varaktig efterfrågan utomlands på Gällivaremalmen, i det att England
ej ansågs komma att begagna sig af densamma. För att riksdagsmännen
skulle kunna med egna ögon öfvertyga sig om banans beskaffenhet, hade en
resa för dem anordnats till ort och ställe, men detta syntes endast ha haft
den verkan, att man kände sig ångerköpt. Inom andra kammaren
uppgafs det sålunda, att banan befunnits vara den sämst byggda i Sverige,
med sliprarna stundom lagda omedelbart på mossarna och stigningarna
ställvis så starka, att stora malmtåg ej kunde taga sig upp.
I första kammaren antogs visserligen utskottets folkslag med 90 röster mot
35, sona voro för reservationen, men inom den andra erhöll det förra endast
101 röster, medan 103 afgåfvos för reservationen. I den gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
