Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle bolaget prestera en af Gällivarebolaget utfärdad förbindelse, som
garanterade staten en årlig nettovinst af 4 procent å hvad
Luleå-Gällivarebanan kostade - detta för att staten, som för närvarande drog inemot
dubbelt så hög procent af denna bana, ej skulle lida förlust, ifall mot all
förmodan Gällivaremalmen skickades till Ofoten i stället för den vida kortare
vägen till Luleå. Genom dessa bestämmelser och ett vite för bolaget
Luossavare-Kirunavare å 2 miljoner skulle staten vara tryggad mot hvarje
förlust å banan. Men därutöfver skulle utsikt till vinst förefinnas dels genom
den malmtransport, som staten utöfver det stadgade maximum åt bolaget
besörjde mot särskild af staten bestämd afgift eller som genom bibanor
tillfördes banan från andra grufdistrikt, dels genom lokaltrafik och
transitotrafik mellan Finland och Västerhafvet, sedan det svenska järnvägsnätet
sammanknutits med det finska. Genom detta aftal, som motsvarades af ett
liknande mellan norska staten och bolaget, ville man ej blott förebygga
möjligheten till förlust för svenska staten å såväl den blifvande banan som
den redan trafikerade Luleå-Gällivarebanan utan ock sörja för att bolaget
skulle förbli uteslutande svenskt.
Hvad slutligen angår sakens militära sida, hade riksdagens båda kamrar,
med anledning af det år 1897 framlagda kungliga förslaget om en
fästningsanläggning vid Boden, framhållit behofvet af en närmare utredning. För
detta ändamål hade en befästningskommitté blifvit tillsatt, men dess arbete
var ännu ej afslutadt. Vid järnvägsfrågans föredragning inför konungen
påpekade krigsministern friherre A. E. RAPPE såväl banans underordnade
värde för Norrbottens försvar, enär den icke kunde användas till etapplinje,
som behofvet af en fästningsanläggning. I förhoppning att en sådan snart
skulle blifva verklighet, ville han dock ej afstyrka banförslagets omedelbara
framläggande.
Under sådana förhållanden fick riksdagen år 1898 mottaga en kunglig
proposition att, under förutsättning af ett norskt beslut om anläggning af en
anslutningsbana från riksgränsen till Ofoten, besluta anläggandet af en
statsbana från Gällivare förbi Luossavare och Kirunavare malmfält till
riksgränsen i riktning mot Ofoten och att därtill för år 1899 bevilja ett anslag
af 5 400 000 kronor.
Regeringens framläggande af detta vidtutseende och kostsamma
byggnadsföretag mottogs föga gunstigt af riksdagen. Statsutskottet afstyrkte
under hänvisning till de många redan pågående - offentliga eller enskilda -
banbyggnaderna; genom byggnadsverksamhetens ytterligare utsträckning
skulle den redan kännbara bristen på arbetskraft för jordbruk och andra
näringar än mer ökas och svenska verkstäder sättas ur stånd att hinna med
tillverkningen af erforderlig rullande materiel. Amiralen friherre F. V. VON
OTTER och åtta andra reservanter tillstyrkte dock förslaget under villkor, att
det årliga maximum af järnmalm, som enligt kontraktet borde af banan
ombesörjas åt grufbolaget, nedsattes från halfannan miljon till 1 200 000 ton.
Inom tidningspressen var stämningen nästan odeladt för det kungliga
förslaget, men icke så inom kamrarna, där mången hisnade inför det
oerhörda krafvet att på en gång besluta en järnvägsanläggning till en kostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
