Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess tillgångar förädlas inom landet, såsom naturen själf anvisat.
Norrbotten hade nämligen naturliga förutsättningar för en storindustriell framtid
genom sin rika tillgång ej blott på råämne utan ock på drifkraft i de
talrika forsarna och i mossarnas bränsle. Häremot ville man dock från
sakkunnigt håll påvisa, att man hvarken vid Luleå eller annorstädes i
Norrbotten skulle kunna åstadkomma en förädlad vara, som på den allmänna
marknaden kunde afyttras till samma pris som enahanda vara från
stenkolsländerna. Vidare anmärktes, att talet om banans kulturella betydelse
vore omotiveradt, då den endast skulle genomgå ödemarker och fjällöknar,
och att norrmännen kunde gäcka de svenska vinstberäkningarna genom att
pålägga den svenska malmen exporttull. Fullt oberoende af Norge kunde
endast vinnas genom uppgifvande af tanken på en utfartsväg åt väster.
K. Lundeberg, med hvilken flera instämde, framställde också det yrkande,
att man för det närvarande endast skulle besluta anläggning af bandelen
Gällivare-Luossavare för att under tiden undersöka möjligheten att utforsla
malmen från Kirunavare och Luossavare liksom Gällivaremalmen öfver
Luleå eller att förädla densamma inom Sverige.
Som vanligt uteblef icke heller den invändningen, att saken ej var
tillräckligt utredd. Härtill genmäldes dock af generaldirektören Lars Berg och
andra, att regeringen låtit utreda vida mer än riksdagen begärt och att man
numera växt ifrån det i ett tidigare skede öfliga förfaringssättet att vid hvarje
nytt järnvägsföretag aftvinga undersökningsförrättarna allahanda
trafikberäkningar för framtiden, som gifvetvis måste sakna all fast grund och därför
äfven i regeln kommo på skam.
Vidare klandrades det från flera håll, att järnvägsförslaget framlagts utan
samband med befästningsfrågan, ehuru järnvägsnätet hvarken borde få
framföras till den norska eller den finska gränsen utan föregående anstalter för
Norrbottens fasta försvar.
De flesta anmärkningarna riktade sig mot det förslagsvis uppgjorda
kontraktet, hvilket, äfven sedan regeringen accepterat utskottets nedsättning af
maximalfrakten, betecknades såsom mindre gynnsamt för den svenska
staten än motsvarande norska aftal med grufbolaget skulle blifva för Norge.
Häremot invändes, att kontraktet ändå var så affattadt, att det tryggade
staten mot förluster å såväl den redan befintliga banan till Gällivare som dess
fortsättning. Den bästa garantien mot grufdriftens afstannande fann
godsägaren HUGO TAMM dock i saken själf, i den norrländska malmens rika
förekomst, starka järnhalt och lofvande afsättningsmöjligheter, hvarigenom det
blifvit bolaget möjligt att erhålla förläggare, som voro villiga att insätta
bortåt 10 miljoner i företaget. För öfrigt kunde kontraktet uppsägas, sedan
20 år förgått efter järnvägens öppnande, och då hade staten fått en god del
af byggnadskapitalet amorterad. - Sålunda, yttrade öfverdirektören F. A. ALMGREN,
finge man köpa Norrbottens kolonisation till ett pris af några
och trettio miljoner ton malm, som sålts för halfva det pris man kunnat
få, om malmen förädlats inom landet. Detta vore icke ett för högt pris. -
Först härigenom skulle de stora anslag, som redan förut gifvits till
odlingsföretag och myrutdikningar i Norrland, blifva till verklig nytta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
