Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inom andra kammaren varnades särskildt för de kostsamma
försvarsanstalter - anläggning af en fästning och en Inlandsbana samt ökadt
sjöförsvar och reservmanskap - som enligt militära uttalanden skulle
nödvändiggöras genom de norrbottniska järnbanornas utsträckning till riksgränsen.
Härvid erinrades dock af en annan militärisk auktoritet, landshöfding
Crusebjörn, att det för närvarande endast kunde vara fråga om en befästning och
att denna för öfrigt närmast påkallades af längdbanans utsträckning till
Torneälf, men icke af tvärbanan, som i och för sig blefve mera till gagn
än skada för försvaret.
Den sega striden om det kungliga förslaget hade närmast sin grund i
olika tolkning af föregående riksdags uttalande. Regeringen hade fattat detta
som en antydan, att riksdagen önskade denna bananläggning, och ställt sina
åtgöranden därefter. Ett afslag efter allt detta, sedan man redan inlåtit sig
så långt ej blott med bolaget utan ock med grannlandet i väster, skulle
därför bringa regeringen i ett alldeles ohållbart läge. Närmast var det
civilministern, som genom ett afslag skulle blottställas. I ett utmärkt anförande
i andra kammaren utvecklade han skälen för regeringens åtgöranden och
för förslagets antagande och slutade med den förklaring, att han måste stå
eller falla med detsamma. Statsministern förklarade sig i detta afseende
solidarisk med sin kollega. Genom ett afslag skulle riksdagen
kompromettera ej blott civilministern utan hela regeringen, som i förlitande på
föregående riksdags uttalande redan låtit det komma till uppgörelse äfven med
Norge. »Vore det oss möjligt» - så föllo hans ord i första kammaren - »att
tillstyrka Kungl. Maj:t att bevilja den af bolaget sökta koncessionen på banan,
så vore saken hjälpt. Men då vi med vår uppfattning af hvad som är rätt
icke kunna tillstyrka något sådant, måste saken genom ett afslag komma i
ett läge, ur hvilket vi ej kunna föra den.»
Den redan i sig själf allvarsamma frågan hade genom denna förklaring
blifvit än allvarsammare, och det lider intet tvifvel, att ministärens hot gjort
sitt till för frågans utgång. Förgäfves klagade hofmarskalken P. Q. REUTERSVÄRD,
att man blott ville låta kammaren votera, ej resonera. Förgäfves
framhöll professor O. ALIN det oerhörda i att göra frågan om tiden för
påbörjandet af en järnvägsanläggning till en kabinettsfråga. Riksdagen hade
aldrig utlofvat att redan nu besluta denna bananläggning, och finge den
besluta efter sakskäl, kunde den det ej heller, så länge de militära krafven ej
tillgodosetts. Det var därför, sade han, ej riksdagens skuld, om regeringen
i denna sak komprometterat sig.
Trots allt slutade den synnerligen grundliga och utförliga debatten, som
särskildt inom första kammaren ofta antagit en hög politisk flykt, med seger
för regeringen ehuru den inom nyssnämnda kammare blef knapp nog. Von Otters
reservation antogs här med 71 röster mot 64, som afgåfvos för
Lundebergs förslag att på vissa villkor besluta en bananläggning endast mellan
Gällivare och sjön Luossajaure. Inom andra kammaren erhöll von Otters
reservation 126, utskottets hemställan 85 röster.
I riksdagens svar på den kungliga propositionen uttalades den mening,
att undersökningen rörande de båda malmfältens malmtillgångar gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
