Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställande resultat, att den norrbottniska malmexporten ej skulle blifva
till men för bergshandteringen i andra landsdelar och att utförseln från
Gällivare skulle fortfarande gå öfver Luleå till de tyska Östersjöhamnarna,
medan den nya öfver Ofoten skulle söka sig väg till Nordsjöhamnarna i västra
Tyskland, Belgien och England. Efter en sammanfattning af kontraktets
bestämmelser, som godkändes med den årliga maximaltransportens nedsättning
till 1 200 000 ton, uttalades äfven den förhoppning, att man ej skulle behöfva
befara några svårigheter eller betungande pålagor från Norges sida, då detta
land själf hade stort intresse af att befordra varutransporten å denna bana.
Af det beviljade anslaget 5 400 000 kronor anvisades 3/4 miljon å
riksstaten; återstoden skulle upplånas.
Sedan kontraktet mellan svenska staten och aktiebolaget i fråga den 2 juli 1898 undertecknats med iakttagande af de från riksdagens sida yrkade ändringar och likaså bolagets aftal med den norska staten afslutats, kunde arbetet på den nya banan upptagas.
Enligt den 1898 års riksdag meddelade arbetsplanen skulle järnvägen
utföras på 4 år. År 1899 beviljades också enligt denna plan 4 miljoner, till
utgående af riksgäldskontoret. Ehuru genom partiell omstakning en
vägbesparing på en half mil vunnits, visade det sig emellertid, att det uppgjorda
kostnadsförslaget varit alltför lågt tilltaget. I följd af oväntadt svåra
naturförhållanden och däraf betingade anläggningar i förening med stegrade
arbets- och materialpris befanns byggnadskostnaden komma att med 25
procent öfverstiga den år 1898 framlagda kostnadsberäkningen. För att få
banan färdig i tid måste regeringen därför af riksdagen år 1900 begära ett
anslag af ej mindre än 10 100 000 kronor. Det är lätt att tänka sig, med
hvilka känslor denna upptäckt skulle mottagas af den starka minoritet, som
med sådan skärpa bekämpat hela detta banprojekt. Också framträdde
efterdyningarna af 1898 års riksdagskamp i flera ganska hetsiga uttalanden, men
trots allt var nu intet annat att göra än att föra spelet till slut. Det
begärda beloppet blef sålunda beviljadt, men under uttalande af ett skarpt
klander öfver otillförlitligheten i den för riksdagen förut framlagda
kostnadsberäkningen.
Under sådana förhållanden kunde det ej vara med angenäma känslor,
som civilministern von Krusenstjerna för 1901 års riksdag, då anslaget till
banans fullbordan skulle beviljas, fann sig nödsakad att meddela en
ytterligare stegring, i det att anläggningen visat sig kräfva en kostnad af nära 30
miljoner eller bortåt 40 procent utöfver den ursprungliga beräkningen. Inom
första kammaren fick civilministern också smälta skarpa förebråelser för
sina åtgöranden i afseende på »denna i en för fäderneslandet olycklig stund
beslutade bana», och det saknades ej antydningar, att han började blifva
alltför »dyrbar» för landet. Det ifrågasattes äfven, om grufbolaget skulle
kunna förblifva i stånd att fullgöra sina förbindelser, sedan
anläggningskostnaden uppdrifvits så betydligt, och den obevekliga motståndaren till
statens skuldsättning rektor J. A. Sandberg såg landets finansiella ruin närmare
än någonsin. Civilministern hade gifvetvis ingen annan utväg än att skylla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
