Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XIII. Boden-Morjärv och Morjärv-Lappträsk, 1897-1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfordrades därför en motsvarande stegring i öfre Norrlands
försvarsmöjligheter, särskildt genom befästningsanläggningar. Jämte anläggning af en
järnväg med högst tvifvelaktig utsikt att bära sig skulle sålunda till dess
försvar erfordras en kanske lika kostsam fästningsanläggning, hvilken
dessutom skulle binda en betydande del af landets förut nog fåtaliga lefvande
försvarskraft.
Under sådana förhållanden kunde det synas som den bästa utvägen att
lämna hela denna järnväg obyggd för att sålunda också slippa ifrån
fästningsbyggnaden.
Emellertid stod numera icke ens detta val fritt. Sedan det nu kunde
väntas, att den finska stambanan inom några år skulle fullbordas från
Uleåborg till Torneå, skulle därigenom i alla fall ett fientligt hufvudanfall mot
den svenska gränsbygden möjliggöras, äfven om den svenska
järnvägsanläggningen fram till riksgränsen uteblefve. Under alla omständigheter var
numera den tid förbi, då ett folk genom kinesiska murar eller sibiriska
ödemarker kunde afstänga sig från den öfriga världen.
En fredlig nation måste i främsta rummet rikta sin verksamhet på
fredliga intressen, och då nu en järnvägsanläggning genom den svenska
gränsbygden af politiska, ekonomiska och kulturella förhållanden påkallades och
den finska järnvägsanläggningen i alla fall skulle göra slut på gränsbygdens
otillgänglighet för fientliga operationer i större skala, måste äfven de
militära betänkligheterna mot den svenska stambanans framdragande till
gränsen uppgifvas, dock endast under förut angifna villkor af försvarets
stärkande i öfre Norrland.
Från Bodentrakten till Torneälf kunde tre sträckningar ifrågasättas:
den nordligaste, som framgick på cirka 5 (ny)mils afstånd från kusten och
nådde gränsen vid Niemis, en mil söder om Öfvertorneå kyrkby, berörde
endast glest bebyggda och föga utvecklingsmöjliga bygder och kunde därför
utan vidare lämnas ur räkningen. Af de båda återstående gick den inre
på 2-3 1/2 mils afstånd från kusten, passerade Råneälf vid Niemifors och
Kalixälf vid Yttermorjärv samt nådde Torneälf vid Korpikylä. Den yttre
följde kusten och skulle ha sin slutpunkt i Haparanda. Sistnämnda
alternativ, som skulle genomgå en bygd, där behofvet af järnväg var minst
kännbart, förkastades afgjordt af tillförordnade chefen för generalstaben,
hvilken i likhet med järnvägsstyrelsen och konungens befallningshafvande i länet
förordade midtlinjen.
I juni 1896 uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att låta verkställa erforderliga
undersökningar för norra stambanans framdragande i midtlinjens riktning
till Forsbyn på östsidan af Kalixälf, hvarifrån den sedermera kunde
fortsättas vare sig till Korpikylä eller Haparanda. För tillgodoseendet af de
militärtekniska krafven skulle undersökningarna utföras under samverkan
med militärer.
Resultatet af dessa undersökningar meddelades den 31 december 1896.
Hufvudförslaget, som gick från Boden öfver Buddby, Niemifors och
Yttermorjärv till Forsbyn, gaf en längd af 81 km och, med inberäkning af
rullande materiel, en anläggningskostnad af 4 833 000 kr. En alternativ linje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
