Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XIII. Boden-Morjärv och Morjärv-Lappträsk, 1897-1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot detta beslut reserverade sig nio af utskottets ledamöter som ansågo,
att tiden ännu ej var inne för järnvägens framförande till riksgränsen och
som därför nöjde sig med att för det närvarande tillstyrka
landsvägsanläggningen från Boden till Morjärv. Reservanten HANS ANDERSSON i NÖBBELÖF
ansåg, att järnvägen för närvarande endast borde fortsättas till Lappträsk i
afvaktan på närmare undersökning rörande lämpligaste platsen för
anknytning med det finska järnvägsnätet.
Inom första kammaren utvecklades reservanternas skäl af E. Fränckel.
Oafsedt banans dyrhet och väntade ringa afkastning samt budgetens redan nog
tunga belastning framhölls sålunda, att Kalixälf betraktades som vår första
naturliga försvarslinje mot öster och att järnvägen därbortom sålunda skulle
hufvudsakligen komma fienden till godo. För Torneådalens befolkning var
Morjärv en tillräckligt närbelägen utpost för svensk odling. Förbindelsen
med Finlands järnvägsnät sväfvade ännu i luften, då några förhandlingar
om den saken ännu ej blifvit inledda.
Från motsidan genmäldes, att en anknytning med de finska järnvägarna
icke kunde undvikas. Hvad riktningen beträffade, måste de militära skälen
om någonsin blifva utslagsgifvande när det gällde en linje, som sökte
anslutning till ett främmande järnvägsnät, och dessa skäl hade icke heller
förfelat sin verkan på utskottets ledamöter. Också var det icke motvilja mot
den föreslagna riktningen utan mot banans framdragande till gränsen redan
nu, som föranledde kammaren att antaga niomannareservationen med 82
röster mot 47, som afgåfvos för utskottets förslag.
Inom andra kammaren rönte sistnämnda förslag en något gynnsammare
behandling. Gentemot argumentet, att banan ej skulle gifva någon
afkastning, framhöll civilministern, att om denna bana mer än om de flesta kunde
sägas, att den ej vore någon affär. Faran af ett uppskof låg därutinnan, att
detta skulle bereda den finska banan tillfälle att draga den svenska
gränsbygdens handelsrörelse och öfriga förbindelser öfver åt öster. Reservanten
Hans Andersson ansåg emellertid, att detta äfven skulle förhindras genom
banans framförande till Lappträsk. Då denna ort endast låg 2 mil från gränsen,
skulle detta säkerligen vara nog både för att fylla Torneådalens behof af
samfärdsel med det öfriga Sverige och för att i politiskt och kulturellt afseende
närmare förbinda dess befolkning med riket. Med 154 röster mot 50, som
afgåfvos för utskottets förslag, antog kammaren ett under öfverläggningen
af Norrlandsrepresentanten P. HELLSTRÖM framställdt yrkande, som i
väsentlig anslutning till Hans Anderssons reservation gick ut på banans
framdragande öfver Storträsk till Lappträsk och den äskade militärlandsvägens
anläggning från Boden till Morjärv och Lappträsk. I den gemensamma
voteringen segrade detta förslag med 191 röster mot 171. Anslaget - l/2 miljon
- anvisades å riksstaten. Kostnaden för den sålunda beslutade järnvägen
Morjärv-Lappträsk beräknades till nära 4 miljoner kronor.
Sedan Norrbottens läns landsting åtagit sig att svara för de föreskrifna
villkorens fullgörande, begärdes af riksdagen år 1905 ett anslag på en
miljon till järnbanan och den i samband därmed stående landsvägsanläggningen.
Af samma skäl som året förut ansåg emellertid utskottet, att anslaget borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
