Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Administrativ historik. Af. Öfverdirektören E. O. J. Björklund - I. De olika förvaltningsformerna från upprättandet af särskild trafikförvaltning till närvarande tid - 1. Perioden 1863-1888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den aflöningsstat, som af Kungl. Maj:t öfverlämnades till 1868 års
riksdags pröfning och godkännande, funnos emellertid ej blott en distriktschef
utan äfven en bandirektör vid hvarje distrikt upptagna.
Emot det föreslagna inrättandet af distriktschefsplatser yppade sig
emellertid inom riksdagen åtskilliga betänkligheter. Riksdagen kunde icke annat
än gilla den grundsats, som blifvit följd vid organisationen af själfva
styrelsen, nämligen att enhet och planmässighet vid alla dessa detaljer, som
tillhörde samma afdelning inom särskilda distrikt, hvarken kunde
åstadkommas eller bibehållas på annat sätt än att afdelningen inom styrelsen hade
sin egen, i dess särskilda angelägenheter och göromål kunniga och erfarna
representant, hvilken också vore beklädd med tillräcklig myndighet att
såsom högsta befälhafvare inom sin afdelning göra styrelsens åsikter och
beslut gällande samt genom behöriga inspektioner vaka öfver samma
afdelnings arbete och hushållning inom samtliga distrikten. Denna grundsats
syntes emellertid riksdagen icke vara till fullo iakttagen vid bestämmandet
af distriktschefernas åligganden, hvilka syntes sträcka sig till alla grenar af
linjeförvaltningen. Då dessutom öfverdirektörerna skulle äga att i vissa fall
med förbigående af distriktscheferna meddela direkta order till de under
dessa lydande afdelningsföreståndare, syntes det riksdagen att
distriktschefsämbetena lätteligen kunde föranleda förvecklingar och onödig omgång.
Riksdagen anhöll fördenskull, att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande
huruvida de föreslagna distriktschefstjänsterna icke skulle kunna indragas.
Vid samma riksdag hade fråga väckts om sammanslående af trafik- och
byggnadsstyrelserna och såsom skäl härför åberopats, att
järnvägsbyggnaderna dåmera bedrefves i en vida mindre skala än tillförne. Dessutom
började äfven den åsikten göra sig alltmera gällande, att för nämnda
arbetens fortsättande högre belopp icke borde användas än som motsvarades af
nettoinkomsten af trafiken å statens stambanor, och borde då äfven tillses,
att kostnaderna för förvaltningen i samma mån inskränktes, så att de icke
blefve större än behofvet kräfde. En sammanslagning af de båda
styrelserna skulle för öfrigt medföra den icke obetydliga fördelen af enhet och
gemensamhet i fullgörandet af åtskilliga i och för sig likartade arbeten och
uppdrag, som dittills utförts på olika sätt och af skilda personer inom de
båda ämbetsverken. Riksdagen öfverlämnade därför berörda fråga till Kungl.
Maj:ts öfvervägande.
Med anledning af riksdagens hemställan om de föreslagna
distriktschefstjänsternas indragning afgaf styrelsen den 31 december 1868 infordradt
underdånigt utlåtande, och yttrade styrelsen därvid följande.
Erfarenheten hade visat, att ett mera permanent öfvervakande af
hushållningen och tjänstgöringen å linjen erfordrades än som kunde åstadkommas
genom den af styrelsens chef och ledamöter periodvis verkställda
inspektionen. Samma erfarenhet hade för länge sedan vunnits inom andra länders
järnvägsförvaltningar. Exempelvis i Belgien, där de af staten då trafikerade
banornas sammanräknade längd icke uppginge till mer än omkring 73
svenska mil och där den längsta järnvägsradien, från centralstationen Bryssel
räknadt, icke öfverstege 14 svenska mil, verkställdes ifrågavarande inspektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
