Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomisk historik. Af Amanuensen Fil. lic. E. F. Heckscher - Järnvägarnas inflytande på olika industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större skala eller på längre afstånd, utan rekommenderade i stället malmens
och förädlingens förflyttning till skogstrakterna.
Industriens lokalisering har emellertid ej blifvit väsentligt förändrad,
utan det är i stället träkolstransporten som inträdt och möjliggjort dess
fortvaro i större skala och oberoende af de lokala skogstillgångarna.
Dalarna, Gästrikland, Västernorrland, ja äfven nordligare delar af landet
ha genom järnvägarna blifvit i stånd att förse järnindustrien med dess
bränsle. Häri ligger otvifvelaktigt en af de viktigaste insatser, som
bergslagens och Norrlands järnvägar gjort i det svenska näringslifvets
utveckling, ty det är svårt att se huruledes den mellansvenska järnindustrien
utan detta kunde ha lefvat kvar, än mindre huruledes den skulle ha kunnat
konsolideras så som nu skett. Hvad träkolsproduktionen och -transporten
betyda från såväl industriens som skogsbrukets och transportförhållandenas
synpunkt skall strax närmare uppvisas.
Af hvad som sagts angående den genomgående koncentrationstendensen
inom hela den svenska bergshandteringen under det sista halfva
århundradet kan man sluta, att järnvägarnas verkningar burit frukt egentligen i
å ena sidan utvidgandet och å andra sidan nedläggandet af äldre företag,
men däremot endast undantagsvis i uppkomsten af nya bruksanläggningar.
Så är också förhållandet. Såsom naturligt är beträffande företagen inom
vår enda historiska industri äro de svenska järnbruken i det alldeles
öfvervägande antalet fall sekelgamla anläggningar, de flesta sannolikt tillkomna
efter den stora uppryckning, som innebars i tysksmidets införande i början
af 1600-talet. De fall då fullständigt nya järnbruk hos oss upptagits under
de sista femtio åren äro lätt räknade, ty också anläggningar hvilkas
uppblomstring tillhör de allra sista årtiondena gå i allmänhet flera hundra år
tillbaka.
Till de få nya företagen höra emellertid de viktigaste af dem alla, Sveriges
två förnämsta järnverk, Domnarfvet och Sandviken, och om dem bägge
gäller, att de uppenbart och i mer än ett afseende äro en följd af
järnvägarnas tillvaro.
Hvad nu först det äldre af dem, Sandviken, beträffar är det såsom
bekant ett resultat af G. F. GÖRANSSONS banbrytande experiment med
bessemermetoden. Dessa försök försiggingo emellertid vid Edskens masugn
och Högbo bruk, bägge utan moderna kommunikationsmedel, och då
arbetena började bära frukt, blef det nödvändigt att för det nya verk, som
behöfdes, välja en plats, som ägde förbindelse med världssamfärdseln. Nästan
den enda samfärdsled som då kunde komma i fråga var den tre år förut
öppnade Gäfle-Dalabanan. »På det ställe, där järnverket nu ligger», säger
J. HYBERG (Kalender för Sveriges bergshandtering, 1906), »fanns vid 1862
års ingång ingenting annat än en skogbevuxen grusås utefter den vik af
Storsjön i Gästrikland, som på de gamla sockenkartorna betecknades med
namnet Sandviken. Vid vikens norra ända var denna grusås genomskuren
af Gäfle-Dala järnväg. De enda boningar som funnos där voro en liten
järnvägen tillhörig banvaktarstuga samt ett stycke därifrån en ensam,
förfallen bondgård. En eller annan i barrskogen undangömd kolbotten var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
