Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomisk historik. Af Amanuensen Fil. lic. E. F. Heckscher - Järnvägarnas inflytande på olika industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt som erinrade om att i orten drefs något bergsbruk.» Denna öde plats
ägde däremot 1900 6 074 invånare, och Sandvikens årsproduktion uppgår
nu till omkr. 5 l/2 miljoner kronor. I hvilken utsträckning järnverket är
beroende af sin järnvägsförbindelse kan man få ett intryck af, då man vet, att
bruket med järnväg erhåller bl. a. (1902) 33 142 ton stenkol, 23 493 ton träkol
och 28 676 ton malm, åtminstone hvad träkol angår verkets hela råvarubehof.
För Sandvikens uppkomst är dock lösningen af ett stort tekniskt
problem hufvudsaken, och järnvägens roll inskränkte sig till att bestämma,
hvar industrien skulle komma att lokalisera sig. Beträffande Domnarfvet
är järnvägens inverkan af större så att säga principell betydelse. Stora
Kopparbergs bergslags aktiebolag ägde nämligen på 1860-talet icke mindre
än 19 olika bruk för järn- och ståltillverkning, spridda öfver bergslagen[1] - ett
betecknande exempel på industriens dåvarande centralisation. Först
Bergslagsbanan var i stånd att skapa förutsättningarna för en järnindustri i stor skala.
År 1870 kom frågan om ett sådant stort järnverk på tal alldeles samtidigt
med uppkomsten af planerna på Bergslagsbanan; 1873 innan ännu banan
var färdig började anläggningen vid Domnarfvet och 1878 sattes verket i
gång. Domnarfvets järnverk är i allt väsentligt beroende af sin
järnvägsförbindelse för tillgång på såväl träkol - i den mån det ej brännes på
platsen - och stenkol som malm. Malmen (97 676 ton 1904) kommer i
främsta rummet från Grängesberg (64 km på Bergslagsbanan) men äfven
från andra håll, medan träkolet (19 810 ton) kommer öfver Falun och Borlänge
från fem olika orter i Dalarna och den färdiga varan går ut öfver Gäfle
och Stockholm. Som bekant är Domnarfvet Sveriges största järnverk -
det uppges vara det största träkolsjärnverk i världen - och dess
årsproduktion har ett tillverkningsvärde af 7 milj. kronor. Domnarfvets
brukssamhälle ägde 1900 4 227 inv., hvartill dessutom på visst sätt kan räknas
Borlänge köping (1 107 inv. 1905).
Att redogöra för hvilka öfriga svenska järnverk som för sin moderna
uppblomstring äro beroende af sin järnvägsförbindelse skulle föra alltför
långt och erbjuder äfven svårigheter. Ju mer man intränger i materialet
dess oftare tycker man sig finna att ett uppsving inträder efter
järnvägsanläggningens tillkomst; men i många fall är det dock ej möjligt att företaga
annat än gissningar, och en uppräkning skulle dessutom lätt verka tröttande,
då man ej är i stånd att säga på hvilket sätt järnvägens uppmuntrande
inflytande gjort sig gällande.
Några fall må dock nämnas. Hofors stora järnverk vid
Gäfle-Dalabanan är visserligen det äldsta i Gästrikland, härstammande från början af
1600-talet, men äfven här blef en koncentrerad produktion möjlig först efter
järnvägsanläggningen, som tillät träkolets samlande på en enda punkt. Vid
samma bana finner man också en stark utveckling af Forsbacka sedan
början af 1870-talet. Bägge dessa verk erhålla sina behof af malm (16-21 000
ton), träkol (7-8 000 ton) och stenkol (6-9 000 ton) genom järnvägen. Af
norrländska järnbruk som möjligen påverkats af norra stambanan, må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
