Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomisk historik. Af Amanuensen Fil. lic. E. F. Heckscher - Järnvägarnas inflytande på olika industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
absolut beroende af järnvägen, och hela driften skulle vara omöjlig denna
förutan. Bofors behöfver årligen omkr. 17 000 storstigar träkol, d. v. s. 10 200 ton. Till Bofors kommer så godt som alltsammans från Dalarna och Norrland
med mycket dryga transportkostnader - 6-9 kr pr storstig, d. v. s. 20-
25 % af priset, frånsedt afstybbningen (värdeförminskningen genom transport),
som beräknas till 3-4 % på nära håll, men ända till 12 % på längre
afstånd. Stenkol kommer numera den kombinerade vägen från Göteborg
sjöledes till Otterbäcken, resp. Kristinehamn, och därifrån på järnväg -
Degerfors försökte en tid med järnvägstransport hela vägen, men har
återgått till denna, ursprungliga transportled. Hvad slutligen den färdiga varan
beträffar går denna alltid vintertiden och, hvad krigsmateriel från Bofors
vidkommer, vanligen äfven sommartiden på järnväg hela vägen -
exportgods öfver Laxå till Göteborg - men sommartiden användes eljest den
kombinerade vägen, som trots otillfredsställande omlastningsförhållanden
i Otterbäcken gör frakten sommartid omkring 2 kr billigare pr ton än
vintertiden.
Denna rent sakliga beskrifning af de olika kommunikationsmedlens
betydelse för ett modernt järnbruk afser egentligen endast att ge en åskådlig
bild af produktionens och kommunikationernas sammanhang, ej att bevisa
några vissa satser. Emellertid framgår däraf icke desto mindre tydligt, att
så länge Sveriges järnindustri är beroende af träkolet såsom bränsle - vissa
tecken tyda ju på, att en annan tid kan stunda - har järnvägsförbindelsen
sin förnämsta betydelse från träkolstillgångens synpunkt, men att den från
denna synpunkt också är ett verkligt lifsvillkor. Frånsedt den
norrbottniska malmen torde man kunna antaga att de flesta järnbruk ännu hämta
en öfvervägande del af sitt behof från jämförelsevis närliggande grufvor
eller också genom billigare kommunikationer än järnvägar, och äfven för
färdiga produkter kunna vattenkommunikationer eller rättare sagdt
kombinerad transport vara möjlig, liksom den nästan alltid ställer sig icke
obetydligt billigare. Men intet af detta lämpar sig för träkolet, hvars
transportlängd dessutom sannolikt växer och, som strax skall visas, äfven bör
växa med hvarje år som går.
Hufvudanledningen till järnvägens oumbärlighet från träkolstransportens
synpunkt kan sägas vara, att träkol ej tål vid omlastning, emedan det
därvid lider en värdeförminskning som närmar sig värdelöshet - och
vattentransport är under sådana förhållanden så godt som utesluten. Ju mindre
bergslagens skogar bli i stånd att förse sin egen järnindustri med erforderligt
bränsle för kolning, desto mera blir då denna industri beroende af
möjligheten till en billig järnvägstransport öfver ett mycket stort afstånd.
Det är emellertid ej nog med att träkolstillverkningen har den största
betydelse för industrien. Äfven för en rationell skogsvård kan den sägas
vara icke långt ifrån ett lifsvillkor. Endast genom kolning kan man göra
ekonomiskt fruktbärande de massor af skogsaffall, som alltid, men särskildt
efter afverkning, bli liggande i skogarna och som äro ett af de farligaste
hindren för skogens återväxt. Fackmännens uppfattning af kolningens
betydelse för en god skogsskötsel framgår tillräckligt tydligt däraf, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
