Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomisk historik. Af Amanuensen Fil. lic. E. F. Heckscher - Järnvägarnas inflytande på olika industrier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ju mera förädlad vara trävaruindustrien åstadkommer dess längre kan
den dragas från farlederna. Sålunda torde man kunna säga, att
trämassefabrikationen dragit sig till järnvägslinjerna i högre grad än sågverken;
och säkert är, såsom redan förut påpekadt, att snickeri- och
möbelfabrikerna med särskild förkärlek söka sig väg till stationssamhällena. Detta
beror på det förhållande, att industrien å ena sidan genom att stanna på
landsbygden bevarar närheten till råvaran, men å andra sidan samtidigt
genom järnvägen erhåller möjlighet till ett afsättningsområde, som
därförutan skulle vara ouppnåeligt.
Sveriges egendomligaste trävaruindustri är uppenbarligen
tändsticksindustrien, som utgör ett bevis för den seghet hvarmed näringslifvet ännu i
dag håller fast vid sin historiska lokalisering, och för det förhållande att
en fabrikant genom att vara först på platsen ofta kan undvara de flesta
naturliga betingelser. Tändsticksfabrikationen i Jönköping går såsom
bekant tio år längre tillbaka i tiden än våra äldsta järnvägar, och det är ej
lätt att uppvisa något inflytande från de nya kommunikationerna i
industriens historiska hemort. I äldre tider effektuerades beställningar
egentligen efter islossningen på våren, alltså sjöledes, men äfven
landsvägstransport till Göteborg förekom. Numera går den färdiga varan så godt
som alltid på järnväg i fulla vagnslaster, men råvaran, aspvirket, kommer
från Ryssland framför allt i pråmar från Mem vid Söderköping genom
Göta kanal och öfver Vättern, dock äfven numera högst ansenligt på
järnväg från Oskarshamn öfver Nässjö. Alldeles liknande är förhållandet med
landets öfriga tändsticksfabriker - de flesta numera sammanslutna i ett
enda bolag - och aspvirket representerar i 1904 års statsbanestatistik
33 371 ton, till fyra femtedelar i samtrafik, med en medeltransportlängd af 71
km i lokaltrafik och 127 km i samtrafik. Emellertid är helt naturligt
järnvägens inflytande på de nyare fabrikerna större än på den äldsta. Sålunda
har en fabrik uppstått vid Anneberg intill Solberga station på östra
stambanan, och Sveriges numera största tändsticksfabrik, Vulkan i Tidaholm,
började uppblomstra först vid midten af 1870-talet, då
Hjo-Stenstorpsbanan med dess sidolinje till Tidaholm blifvit färdig.[1]
I hvilka afseenden de nya kommunikationerna i öfrigt inverkat på
skogsbruket är ej så alldeles lätt att säga. Den industrialisering som
öppnandet af nya förbindelser med den öfriga världen så godt som alltid medför
undgår nästan aldrig att medföra en väldig tillökning i skogarnas värde. Men
lika säkert som kommunikationsmedlen ofta äro nödvändiga för att
framkalla den afverkning, som skogen kräfver för sin egen sunda utveckling,
lika säkert är det att de ofta draga med sig en allt annat än rationell
skogsvård genom en öfverafverkning, som framkallas af de ovana och lockande
afsättningsmöjligheterna. På bägge dessa verkningar har man exempel här
i landet. Man vet sålunda, att underafverkning delvis ägde rum i
Ångermanland för omkring 20 år sedan, och det är väl ej för djärft att ge norra
stambanan någon andel i den utveckling som sedan ägt rum. Å andra
sidan har skogskommittén i sitt betänkande af 1899 åtskilligt att förmäla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
