Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalekonomisk historik. Af Amanuensen Fil. lic. E. F. Heckscher - Järnvägarnas inflytande på landtbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gifven verkan af de nya transportmedlen är att minska behofvet af
dragare liksom af den tidsödande och ofta demoraliserande landsvägstransporter.
Så skrifver jägmästaren i södra Medelpads revir till Norrlandskommittén:
»Innan järnvägen från Sundsvall fanns till voro bönderna inom vissa
socknar såsom Selånger, Sättna, Indal, Stöde ständigt upptagna såväl
vinter som sommar med forsling af varor till Jämtland efter de stora
stråkvägarna längs älfvarna. Jordbruket försummades, hästarna blefvo magra
och utkörda och befolkningen själf ingalunda väl besutten. Numera lägges
inom nämnda socknar all kraft på jordbrukets skötsel, hvilket också
medför många fördelar.» Den betydande minskning i oxbeståndet som
ägt rum i Sverige sedan 1870 – antalet oxar pr 1,000 inv. har gått ned
från 65 till 36 (1904) – sammanhänger med en större användning af
hästar, men kan nog äfven förklaras af det nya transportmedlets tillkomst.
I stationssamhällena erhålla spamimålsdistrikten lämpliga medelpunkter
för såväl spannmålshandel som kvarnindustri, och boskapsdistrikten afyttra
där sina kreatur, såsom redan på sitt ställe blifvit anmärkt.
Hvad nu särskildt angår spannmålsodlingen måste det anses som en
uppgift för kommunikationsmedlen att ersätta densamma på olämpliga
områden med andra slag af odling, något som först då låter sig göra, när
befolkningen äger möjlighet att erhålla spannmål eller mjöl utifrån. Det
förefaller sannolikt att järnvägarna verkat i denna riktning – behofvet af
en öfvergång till andra brukningssätt gjorde sig flerestädes märkbart före deras
tid – och därmed är nära besläktad den prisutjämnande verksamhet, som
utgör en af de moderna kommunikationsmedlens viktigaste uppgifter på
lifsmedelsproduktionens område. Markegångstaxorna och det öfriga
prisstatistiska materialet äro alltför ohandterliga för att tillåta en statistisk
framställning häraf, men förhållandet vitsordades från elfva län i svaren till
tullkommittén 1882. Det har också anmärkts att järnvägarna sannolikt
omöjliggjort en upprepning af 1866–67 års hungersnöd i Norrland, och
säkert skulle de åtgärder som vidtogos vid den senaste missväxten i
Lappland ha varit omöjliga utan norra stambanan.
Det svenska jordbrukets utveckling sedan början af 1870-talet
betecknas just af att tyngdpunkten förflyttas från spannmålsodlingen till
foderväxtodling, boskapsskötsel och mejeridrift, och härtill kunna järnvägarna säkert
anses ha bidragit. Orsakerna härtill äro redan antydda, och äfven
dragarnas tillbakaträdande betydelse till förmån för mjölkboskapen verkar i samma
riktning. Hvad särskildt beträffar mejerinäringens utveckling, som i
hufvudsak tillhör de sista fyrtio åren, så är dess sammanhang med de nya
kommunikationsmedlen och deras verkningar särdeles uppenbart. Den
hastiga transporten är ju ett lifsvillkor såväl beträffande mjölken – för
mejeridriftens koncentration i andels- och uppköpsmejerier – som beträffande
afsättningen af mejeriprodukterna; stationssamhällena visa sig såsom de rätta
platserna för driftens lokalisering, och genom kylvagnar, smörtåg och
matvarutåg befordra järnvägarna afsättningen. Det mesta af detta gäller äfven
afyttringen af öfriga matvaror, och statsbanestatistiken visar, att
medeltransportlängderna i dess lokaltrafik 1904 voro: för kött 412 km, för smör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
