Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekman, direktören vid järnkontorets metallurgiska stat A. Grill och öfverste
Ericson. Efter skedd afsägelse ersattes sedermera öfverste Ericson af
dåvarande öfverstelöjtnanten K. G. Beijer. Af denna kommitté erhöll
öfverste Ericson i december samma år meddelande att för närvarande icke
funnes inom landet någon verkstad, som kunde åtaga sig rälsleverans till
statsbanorna. Sedermera anmälde emellertid öfverste Ericson till Kungl.
Maj:t den 6 februari 1861, att han träffat aftal med Motala verkstad om
leverans af en försöksbeställning å 2,400 centner (omkring 100 ton) mot
ett pris af 7 kr 50 öre pr centner (179 kr 26 öre pr eng. ton), och
hemställde om bemyndigande att med samma verkstad få uppgöra om leverans
af ett större parti räler, dock högst 20,000 centner (850 ton), till ett högre
pris än det ofvannämnda. Efter sagda kommittés hörande bemyndigade
Kungl. Maj:t den 4 april 1861 öfverste Ericson att med Motala verkstad
afsluta kontrakt om leverans till statsbanorna af 20,000 centner räler
till ett pris af 7 kr 95 öre pr centner fritt Motala, hvilket pris med 1 kr
39 öre öfversteg medelpriset för från England under åren 1855—1861
erhållna räler. Kommittén hade tillstyrkt sädan öfverenskoinmelse under
villkor att för rälernas tillverkning användes endast svenskt träkolstackjärn
af sådan beskaffenhet, »att det vid farskning lämnade ett för vanliga behof
tjänligt stångjärn».
De olika försök att utveckla rälstillverkningen inom landet, hvilka kunna
sägas hafva till en början utförts med statsunderstöd, därigenom att statens
järnvägar betalade högre pris för inhemska räler än för från utlandet
inköpta sådana, ledde emellertid icke till önskadt resultat. De svenska
valsverken kunde nämligen icke inom föreskrifna tider producera den kvantitet
som erfordrades för statsbanorna, och de hufvudsakligaste rälsleveranserna
utfördes därför af engelska, franska och tyska järnverk.
En ändring i hvad beträffade de svenska valsverkens leveransförmåga
ägde emellertid rum vid tidpunkten för arbetenas påbörjande å stambanan
Långsele—Boden, då styrelsen för Stora Kopparbergs bergslag i skrifvelse den
24 oktober 1885 till styrelsen för statens järnvägstrafik kunde erbjuda sig
att vid Domnarfvets järnverk tillverka och vid Krylbo station under loppet
af tvenne år räknadt från september—december 1886 för statens järnvägars
räkning leverera 9,000 h 10,000 ton stålräler till ett pris af 125 kronor pr
ton. Med hänsyn till vikten för landet och dess järnvägsanläggningar af
en inhemsk rälstillverkning ansåg trafikstyrelsen detta anbud förtjäna all
uppmärksamhet, men tilltrodde sig dock, i anseende till den betydligt större
utgift, jämförd med kostnaden för utländska stålräler, som genom anbudets
antagande komme att drabba statens järnvägar, icke kunna ingå i vidare
underhandling och hemställde därför i skrifvelse den 15 december 1885,
huruvida Kungl. Maj:t funne giltiga skäl föreligga att antaga ifrågavarande
anbud. Med anledning häraf anbefalldes trafikstyrelsen samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, hvilken sistnämnda myndighet då utöfvade högsta
ledningen af statens järnvägsbyggnader, att genom kungörelser i tidningarna,
med angifvande af den myckenhet räler styrelserna antagligen kunde
be-höfva under de närmast följande åren, uppmana de ägare af inhemska järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
