Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven med denna belysning voro många olägenheter förknippade, icke
minst genom att lyktorna voro placerade så, att tändningen och
släckningen af ljusen i desamma endast kunde företagas utifrån å vagnarnas tak.
Trots sin ringa effektivitet är därtill denna belysning synnerligen kostsam.
Tanken att till belysning i järnvägsvagnar använda lysgas väcktes redan
tidigt å kontinenten, och på 1860-talet hade försök i denna riktning blifvit
gjorda. Dessa försök hade dock icke i början ledt till några praktiska
resultat, beroende på att vanlig stenkolsgas användes, hvilken i rörledningarna
å vagnarna afsatte dels vatten, så att rören fröso sönder vintertid, dels
föroreningar, som igentäppte rörkrökarna. Först sedan det lyckats Julius
Pintsch i Berlin att framställa en billig och lyskraftig från vatten och
föroreningar fri oljegas och sedan han genom flera sinnrika uppfinningar,
bland hvilka särskildt märkas gasregulatorer, förstått göra gasen användbar
för belysning af järnvägsvagnar, var frågan om gasbelysning löst. Detta var
i början af 1870-talet. En del betänkligheter angående gasens farlighet vid
användandet visade sig ogrundade, och antalet järnvägar, som införde
gasbelysning i sina vagnar, ökades för hvaije år.
Å statens järnvägar verkställdes år 1877 försök med en från Pintsch
erhållen apparat för dylik belysning, men oaktadt resultatet af dessa försök
var mycket godt, uppsköts ännu en tid med införandet af gasbelysning på
grund af de omfattande och dyrbara arbeten, som en öfvergång till dylik
belysning måste medföra.
År 1881 uppfördes emellertid vid Stockholms norra station det första
gasverket enligt Pintschs system vid statens järnvägar, och från denna tid
har gasbelysningen varit stadd i oafbruten utveckling, i det att efter hand
flera af de för stearinljusbelysning afsedda vagnarna ändrats för
gasbelysning och i alla nytillverkade vagnar sådan genast införts. Den 1 januari
1906 ägde statens järnvägar 801 tvåaxliga och 354 fyraxliga
personvagnar inberäknadt postvagnar. Af dessa vagnar äro 368 tvåaxliga och 351
fyraxliga försedda med anordningar för gasbelysning.
Den till belysning enligt Pintschs system använda gasen framställes ur
s. k. gasberedningsolja, som vinnes dels som biprodukt vid destination af
råpetroleum, dels ur brunkols- eller skifferoljetjära. Oljan är mycket
lättflytande och af ljus till brungul färg. Dess värde bedömes i första hand af
dess förgasningsvärde, d. v. s. gasutbytet och ljusstyrkan af den erhållna
gasen. I statens järnvägars leveransbestämmelser föreskrifves, att 100 kg
olja skola vid normal drift af gasverket gifva 52 kbm ren oljegas med en
ljusstyrka af 10 normalljus vid en konsumtion af 27,6 liter pr timme.
Utom sin prisbillighet i förhållande till lyskraften utmärker sig denna
gas genom egenskapen att kunna utan olägenhet tåla en komprimering.
För belysning af järnvägsvagnar är denna egenskap synnerligen förmånlig,
enär därigenom de behållare, som för gasens medförande äro anbragta å
vagnarna, blifva af rimliga dimensioner. Oljegasen låter sig utan
olägenhet komprimeras till ett tryck af 10 kg pr kvcm och mer. Just
be-hofvet af denna egenskap gör vanlig af stenkol framställd lysgas olämplig
till järnvägsändamål. Denna gas tål nämligen ej någon större komprimering,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
