Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den mån antalet järnvägar inom landet ökades, så att sändningar
mellan två stationer kunde befordras öfver mer än en väg, visade sig
bestämmelserna för nu omhandlade äldre samtrafik vara förbundna med högst
väsentliga olägenheter, i det att dels för stationerna — för att nu icke tala
om allmänheten — svårighet förefanns att afgöra, hvilken befordringsväg
till trafikantens fördel borde väljas, dels själfva fraktberäkningen vållade
svårigheter och tidsspillan, enär de särskilda banornas godsindelningar
och fraktsatser för viss väglängd i flera fall voro olika och de särskilda
förvaltningarna för transporter å den egna järnvägen medgåfvo fraktned-
sättningar af olika art och omfattning, dels möjligheten att befordra en
sändning öfver olika vägar framkallade en osund konkurrens järnvägarna
emellan, samt dels slutligen frakten ställde sig förhållandevis dyr för en trans-
port, som berörde flera banor.
Med hänsyn till nu nämnda olägenheter inbjöd trafikstyrelsen de
enskilda banförvaltningarna till ett möte i Stockholm för gemensam
öfver-läggning i ärendet. Till detta möte, som afhölls den 23 oktober 1876,
hade infunnit sig ombud för icke mindre än 36 enskilda järnvägar. På
grund af det till behandling föreliggande ärendets omfattning och vikt ansåg
man vid mötet, att dettas förhandlingar endast vore att betrakta såsom
inledning till blifvande detaljöfverläggningar, och tillsatte man för ärendets
ytterligare beredning en kommitté, bestående af direktören M. Agrelius,
godsägaren grefve G. Sparre samt trafikcheferna F. von Krusenstierna,
A. Taure och C. V. Waldenström. Denna kommitté uppdrog därpå åt
tvenne sina ledamöter, nämligen hrr Agrelius och Waldenström, att utarbeta
förslag till nya samtrafiksbestämmelser.
Här må nämnas, att äfven å privat håll ansträngningar ungefär samtidigt
blifvit gjorda att vinna en förenkling och förbättring af grunderna för
samtrafiks-frakternas beräkning. Sålunda aflät dåvarande generalagenten för Ramnäs bruk,
numera kamreraren Oskar Andersson i mars 1877 till trafikcheferna för de nämnda
bruk närmast liggande järnvägarna särskilda skrifvelser, uti hvilka han, under
påvisande af att samtratiksfrakten för en kortare väg kunde, när flera banor
berördes af transporten, ställa sig dyrare än för en längre, gjorde hemställan
därom, att samtraflksfrakten för järn måtte utgå efter statens järnvägars taxa för
hela den väglängd godset hade att passera. Herr Andersson har med denna sin
hemställan till viss grad anteciperat den viktigaste bestämmelsen i nu gällande
samtrafikstaxa.
Sedan trafikstyrelsen å ena sidan samt hrr Agrelius och
Waldenström å den andra hvar för sig uppgjort olika förslag till samtrafiksfrågans
lösning, och dessa förslag vid ett flertal tillfällen varit föremål för
diskussion från intresserades sida, utarbetade tralikstyrelsen under år 1880 ett
förslag till allmän svensk godssamtrafikstaxa, grundadt på principerna af
att statens järnvägars godsindelning och samma järnvägars med
transportlängden fallande fraktsatser skulle — hvad beträffar fraktsatserna dock med
tillägg af en viss konstant tilläggsafgift (s. k. banafgift) för hvarje i
transporten deltagande bana — tillämpas för hela den väg, hvaröfver godset
befordrades, äfvensom att samtrafiksförsändelse skulle befordras den väg, öfver
hvilken under viss förutsättning den billigaste frakten uppkomme. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
