Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 procent på landet, stode uppenbarligen icke i rätt förhållande till den
verkliga kostnaden. En stationskarl t. ex. kunde, äfven om han tjänt sig
upp till maximum af arfvode och detta utginge enligt styrelsens föreliggande
förslag eller med 660 rdr om året, sannerligen ej för 10 procent af denna
lön skafTa sig och familj en dräglig hostad. Knappast 20 procent af lönen
försloge i detta fall, ty skillnaden i hyrespris invid en järnvägsstation på
landet och i stad vore i många fall ingen. Att förhöja
inkvarteringsersätt-ningen på landet och i de mindre städerna till samma belopp, som nu gällde
för Stockholm, Göteborg och Malmö, samt låta personalen själf besörja sin
inkvartering vore rent af en besparing för järnvägen, som härigenom
und-ginge nödvändigheten att förhyra en mängd bostäder, och styrelsen finge
fördenskull föreslå, att den kontanta inkvarteringsersättningen bestämdes
för all personal till samma andel af arfvodet, eller 20 procent — en
förändring som äfven i det hänseendet medförde en icke obetydlig fördel, att
förvecklingar i löneförhållanden undvekes vid tjänstepersons förflyttning från
ett ställe till ett annat, där ersättningen utginge efter olika beräkningsgrund.
Kungl. Maj:ts proposition öfverensstämde i denna del med styrelsens
förslag. Men riksdagen medgaf endast delvis den föreslagna förhöjningen.
Riksdagen förklarade nämligen att, om det än måste medgifvas, att
hyreskostnaden för bostäder å landet, särskildt vid järnvägsstationerna, de senare
åren något stigit och att en förhöjd ersättning för dylika kostnader kunde
vara påkallad, de dock icke kunde jämföras med de stegrade hyrorna i de
större städerna. Riksdagen hade därför ansett, att
inkvarteringsersättningen på landet endast borde höjas till 15 procent af arfvodet.
Inkvarteringsersättningen i de mindre städerna hade synts fortfarande kunna bibehållas
vid sitt dåvarande belopp.
I anledning häraf intogs i aflöningsreglementet af den 23 oktober 1874
(§ ll) den bestämmelsen, att inkvarteringsersättning skulle utgå med tjugu
procent af årliga arfvodet, tjänstgöringspenningar däri inbegripna, för dem,
som vore stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och med 15
procent för dem, som vore annorstädes stationerade.
I samband med införande år 1873 af nattåg mellan rikets tre största
städer blef en hel mängd nya befattningshafvare såväl inom
tjänstemanna-som betjäningskategorien antagna i ordinarie tjänst vid statens järnvägar.
Det torde hafva varit i anledning häraf som trafikstyrelsen i sin nämnda
år aflåtna framställning om lönereglering för personalen gjorde det ofvan
anförda tillkännagifvandet, att styrelsen skulle i förslaget till kostnadsstat
för år 1874 ådagalägga nödvändigheten af att högst väsentligt öka
banbe-vakningspersonalen, för hvilken äfvensom för stationskarlar och tågpersonal
inkvartering måste ombesörjas. Riksdagen visade sig också behjärta detta
behof, och under år 1874 anvisades ett extra anslag å icke mindre än
1,130,000 kronor till uppförande af bostäder åt banvakter och
stationsbe-tjänte. Af detta belopp skulle 845,000 kronor utgå redan samma år och
resten följande år. För beloppet skulle uppföras under 1874 278
banvakts-stugor och 60 lägenheter för stationsbetjänte samt under 1875 40
banvakts-stugor och 74 lägenheter för stationsbetjänte,alltså inalles 452 bostadslägenheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
