Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fall är man ej verkligt blygsam, utan må arbeta
på att förtjena detta namn.
När vi höra någon missnöjd med sin lott,
nedsättande andra, särdeles om det är allmänt
uppburne och berömde män, så kan man taga för så
godt som afgjordt, att i någon vrå af hans själ
gömmer sig en hemlig afund eller sårad fåfänga,
han må i öfrigt anses hvarken afundsam eller
ärelysten.
Hatet är en själssjukdom, föranledd och
underhållen af mörka, sjelfviska tankar. Man bör
utrota den för sitt eget bästa, om ej för andras.
Huru giftig den är, icke blott i psykisk men fysisk
mening, vitsordas, bland annat, genom det af en
stor läkare anförda exempel, att då en moder, efter
ett häftigt utbrott af hat och vrede, lade sitt späda
barn till bröstet, föll det kort derefter i kramp och
afled[1]. Hatet är den mörkaste, osaligaste af alla
själskrafter. Dess bekämpande måste börja med
utrotande af de låga och sjelfviska tankar, som
utgöra dess eggelse och näring. För själens helsa
verkar intet mer välgörande, än då känslan af hat
öfvergår till mildrande försoning.
Fåfängan är den allmännaste afart af
äregirighet, och söker i grunden samma mål: andras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
