Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre själsförmögenheter, vidgandet af idéernas
område, öppnandet af nya rymder för tankar och
vetande, — skulle allt detta ej innebära en verkligare
lycka, en högre njutning, än ett snart förflygande
sinnesrus? Om man kunde skåda in i en odlad
menniskas hjerna, och jemföra den med en
ouppodlad, skulle den förra troligtvis se ut som en väl
häfdad, med alla slags blomster och växter beprydd
jord, och den senares som en, med några vilda
örter bland ogräs, hvilande trädesåker.
En af våra gamla, goda författare berättar
följande drag af själserfarenhet. ”Jag ägde”, säger
han, ”för några dagar tillbaka en särdeles lycklig
stund. Mina sinnesförmögenheter voro i den
jemnvigt, som sätter menniskan i ett tillstånd antingen
att hvila med fullkomligt lugn, eller att verka med
den bästa framgång. Jag kände mig, till någon
grad, i den lefvande, men tillika rena och stilla
författning, som jag föreställer mig skulle utgöra
själens helsa, innan den ännu lidit någon brytning
af det onda i verlden. Ingen enda böjelse häfde
sig våldsamt i mitt bröst. Men de ädlaste
uppstego, hvar efter annan, till den grad af lifaktighet,
som svarade mot deras särskilta föremål. Hela
naturen tycktes småningom utgå ur den skugga,
hvarmed sorgerna och inbillningen vanligen förmörkat
den för min syn. I den mån tanken lätt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
