Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfyllest erinra, att genom Sokrates’, Platos,
Aristoteles’ och Stoikernas läror, eller hela den
gamla filosofien, lopp, som en kungsådra, den
hufvudtanke, att dygden är den enda sanna vishet;
att menniskans högsta bestämmelse är sedlig
förädling; att uppnå denna är den enda sträfvan
värdig hennes odödliga förnuft, och den enda,
hvarigenom hon kan närma sig gudomligheten; att sjelfve
Epikuros ansåg den högsta sällhet endast kunna
ernås genom dygd, och att, ehuru han skilde sig
från antikens strängare sedolärare medelst
inrymmande af rättigheten till jemväl sinlig njutning,
han dock obetingadt medgaf företräde åt den
lycksalighet, som beredes af det intellektuella lifvet,
såsom upphöjdt öfver stunden och omfattande både
det förflutna, det närvarande och det tillkommande;
att äfven han räknade, bland hufvuddygder, vishet
och måttlighet, hvilka ensamt kunde bereda själens
lugn, det önskvärdaste af allt; att jemväl Cynikerna
yrkade att dygden vore det enda, som är
menniskan värdigt att lära, och att det gifves intet
annat godt, än det rätta; samt att sjelfva de
tviflande Pyrrhonisterna förklarade dygd alltid vara mer,
än vetande. Hufvudkarakteren af de gamles vishet
var således, att menniskans högsta goda består i
den förnuftsverksamhet, som alstrar dygd; att
dygdekänslan måste äga en verklighet, emedan man eljest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
