Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trons och vetandets förenade makt. Ännu vid
republikens graf lät Cato sin dolk hvila till dess han
fulländat läsningen af Sokrates’ ”om själens
odödlighet.”
Det vill slutligen synas, såsom skulle den
nyare filosofien svårligen kunna utöfva på själslifvet
samma välgörande inflytande, som de gamles för
sin tid, förrän hon, liksom deras, förenar
egenskaperna af vishetslära och troslära, samt upptager
det religiösa elementet i öfverensstämmelse med den
nuvarande odlingen, eller blir — kristlig filosofi.
De många både äldre och nyare, ständigt
återkommande försök till denna frågas lösning, tyckas
antyda, att problemet innebär en af dessa sanningar,
som en dag måste göra sig gällande. Det är ej
förgäfves, som redan i Plato döljes en dunkel
förkänsla af kristendomen, och man behöfver blott
erinra om namnen Plotinos, Scotus, Raymundus,
Abelard, Leibniz, Malebranche, Bonnet,
Hemsterhuys, Hamann, Jacobi, och andra, till hvilken
kedjeföljd af tänkare och mer eller mindre
trosfilosofer vi äfven i Sverige kunna lägga Rydelius,
Geijer och Atterbom. Kristendomen har
omskapat verlden, och skall äfven omskapa filosofien. I
sin gudomliga enkelhet, som kan fattas af ett barn,
har den spridt ett allmännare, mer välgörande,
välsignelserikare ljus, än alla filosofiska systemer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
