Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igenkänne vi ”Anden i Naturen”[1]. Vid dess
åskådning föres lättare, än af något annat, tanken från
det skapade till skaparen. Det lugn, den
själsrenhet, som förbereder det evigas uppfattning, vinnes
säkrast i naturens sköte. Ingenstädes förverkligar
sig snarare uttrycket om ”själens hvila i Gud”, än
der, hvarest hvarje föremål uppenbarar hans
vishet, godhet och under. Der är klimatet för
själens helsa.
Af nyssnämda konstlif, under hvilket själen
oftare är sjuk, än kroppen, är en följd, att ett ringa
antal dör af ålderdom. Lifskraften undergräfves och
täres i förtid af sinnesrörelser, tvång och ledsnad.
Buffon anmärker, att endast djuren hinna sitt
bestämda åldersmål; menniskan dör i alla åldrar, ofta
midt i sin bana, hvartill sjukdom är mer tillfällig
anledning, än grundorsak. Haller anser
menniskans lefnadsgräns kunna föras til två hundrade
år[2]. Han anger ett exempel på 169 år (Henry
Jenkins i York, som vittnade i en sak, hvilken
tilldragit sig 140 år förut, beledsagad till rätten af
sina begge söner, af hvilka den ene var 100 och
den andre 102 år), samt ett annat på en man af
152 år (Thomas Parr, i Wales, hvilket exempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
