Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhviskat honom, att den vore lifvets blomma[1]. För
att förmå ungdomen att hushålla med helsa och
krafter (eller som Montaigne i sitt naiva språk
uttrycker sig: pour donner appetit de vieillir), borde
man sätta i ynglingens hand Ciceros afhandling i
detta ämne, der man ser på hvarje rad, huru
själen vinner mer, än kroppen förlorat. Detta är
ålderdomens sköna sida. Det blir då uppenbart, att
om lifvet förts som sig bort, är det under den
”gröna” gubbåldern som själen hunnit sin skönaste
utveckling och mognad. Vishet och godhet utgöra
ålderdomens skönhet.
En af naturens djupsinnigaste tolkar, den
nyssnämde Buffon, utvecklar en egen åsigt om
menniskans senaste lefnadsskifte. Han yrkar att
föreställningen om ålderdom blott är en fördom, som
aldrig skulle falla oss in, i fall vi icke funnit på
att räkna och dela tiden, och han tror att djuren,
som icke göra det, säkerligen aldrig anse sig gamla.
Hans egen erfarenhet vid lifvets gräns var den, att
den gamle, som under sitt förflutna lif följt
förnuftets och naturens anordning, möter morgonen lika
munter och lefnadsfrisk, som ynglingen. Om den
förre icke har framtiden för sig, äger han minnet
bakom sig, med icke mindre sköna taflor. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
