Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och förnöjsamme lika stor[1]. Eller skulle väl en
bygdens son, som vid gränsen af sitt lif öfverser
sina odlingar, der han förvandlat oländiga marker
i fruktbärande fält, kala hedar till skuggrika
lunder, och der han, omgifven af glada barn och
tacksamma underhafvande, väntar öfvergången till ett
högre lif, vilja byta lott med någon dödlig?
Äfven för den som gjort fäderneslandet, vetenskapen,
menskligheten odödliga tjenster, gifves ingen högre
njutning, än att hvila i sina minnen, under
skuggan af de träd, han sjelf planterat. Sådan sågo
vi, der die Siebengebirge spegla sig i Rhens bölja,
den ungdomlige åtti-åringen Arndt, och vid Leman’s
stränder den oförgätlige Bonstetten, med den vises
lugn och barnets oskuld. Det är om en sådan
lefnadsafton som skalden sjunger:
”Den sol, som nedergår, ännu sin skönhet har,
Och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar,
Med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
Behagar än vår syn, och håller skådarn qvar”[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
