Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Växternas näring - Om svamparna i allmänhet - Egentliga svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 SÄDESSLAGENS SJUKDOMAR
gröna överdragen, som ofta möta oss på matvaror,
förvarade i fuktiga skafferier etc.
Det flercelliga myceliet är det vanligaste. I sin
enklaste byggnad skiljer det sig ifrån det encelliga endast
genom närvaron av tvärväggar; det vinner härigenom i
fasthet och kan genomtränga hårdare substrat än det
encelliga. Vanligen uppträder det också i glesa, löst
hopfogade, vitt förgrenade knippen. Detta äger rum hos de
flesta av våra större svampar, hattsvamparna (skivlingarna:
champinjonen, kantarellen; tickorna: trädtickan, rörsopparna
etc.) liksom hos mängden av övriga svampar. Hos andra
däremot förena sig hyferna till tätt slutna, sträng- eller
bandformiga bildningar (honungsskivlingen, bild 20) eller till
kompakta, rundade eller cylindriska massor (mjöldrygan,
bild 8, a). Myceliet är ofta perennerande, d. v. s. det
lever kvar år från år; särskilt är detta fallet med de sist
nämnda formerna, och svampen kan sålunda finnas kvar i
underlaget eller substratet även om ogynnsamma
förhållanden skulle göra, att den ej kan utveckla sig ovanför
detsamma. Myceliets såväl näringsupptagande som fästande
och fasthållande funktion underlättas ofta därigenom, att
vissa hyfer utsända grenar, som intränga, om underlaget
är en växt, i dess celler: dessa kalla vi efter deras olika
form sughyfer eller sugvårtor, haustorier (bild 12, h).
Den fruktifikativa delen är hos svamparna den, som
utvecklas ovanför eller utom substratets yta, under det
den vegetativa delen vanligast är nedsänkt i detsamma.
Undantag härifrån givas många. Tryfflarna t. ex. utbilda
hela den fruktifikativa delen underjordiskt. Hos
mjöldaggsvampar (bild 17), med vilka vi här nedan få knyta
närmare bekantskap, växer myceliet ytligt; i allmänhet äger
dock ovan angivna regel sin giltighet.. Om redan hos
myceliet variationsförmågan framträtt, visar sig den nu i ännu
högre grad, då det gäller den fruktifikativa delen. I stort
sett kunna vi även här urskilja en encellig sådan (vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
