Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ludna kläder, oansenliga och tappra, med hela
flockar av små nybörjare nere vid kjolkanterna, och
blott en enda av dem hade ännu fått mod att vända
sin lugna, blåa blick mot himmeln.
— Just som våra egna pioniärer, slog det henne,
och hon tyckte, att hon först nu fick levande i
sitt hjärta alla dem, som vågat börja, medan ännu
frosten bet, och drivorna lågo hårda i skogen.
Tårarna stego henne till hennes egen häpnad i
ögonen, de voro alla döda, och de skulle aldrig
veta, hur vi nu äntligen förstodo, mindes och
vördade. Hon roade sig barnsligt med att ge
blommorna namn i det hon fullföljde sin första
tanke: — Detta var Fredrika Bremer, fru
Olivecrona, fru Adlersparre…
I parken stötte hon på det övriga sällskapet,
som promenerade i sakta mak, och, tycktes det, i
en tämligen matt stämning.
— Nu är du fast, min bror, sade bankdirektören,
när Pennskaftet, som hade all möjlig möda att icke
se triumferande ut, kom fram och räckte baronen
blommorna.
Baronen, som icke visste riktigt vad han skulle
ta för parti, stammade litet, men generalen sade
mycket allvarligt: — Våren är med oss, sanningen
segrar.
Pennskaftet tyckte, att det leende, som
beledsagade detta ord, var en större belöning än alla
komplimanger hon någonsin fått.
Anna Gylling var förtjust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
