Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det var duktigt gjort, sade hon, kom hit och
kalla mig Anna ögonblickligen.
— Det vill jag gärna, sade Pennskaftet, icke
litet smickrad, men om han så inte håller ord,
tillade hon samvetsgrant, så har du ändå lagt bort
rubrikerna med mig.
— Sköter du inte om, att han håller vad han
lovat dig i alla dessa vittnens närvaro, så tar vi
allt till rubrikerna igen, hotade Anna skrattande,
gå och var vänlig mot honom, flicka!
— Ja, svarade Pennskaftet lydigt, och snart såg
man henne och baronen under ivrigt samtal vika
av på en ensam väg inåt parken, medan generalen,
som tydligen icke ville märka någonting, fortfor att
underhålla sin bror och svägerska.
Cecilia och Anna Gylling fortsatte det samtal
de avbrutit vid Pennskaftets ankomst. Anna hörde
icke till de meddelsamma naturerna, de flesta
ansågo henne inbunden och skulle häpnat, om de
hört henne i dag. Själv kunde hon icke förklara,
varför hon plötsligt fått en sådan stark lust att lätta
sitt hjärta just för Cecilia. Hon var för trött och
modfälld för att stå emot den, allt medan hon
retade sig över en svaghet, den hon förutsåg, att
hon skulle komma att bittert ångra. Hon hade ju
svurit, att hon skulle brännas oläst. Hon var vit
i ansiktet av nervvärk, men då Cecilia yttrade
några deltagande ord, värjde hon med handen.
— Nej, beklaga mig inte för mina smärtor, sade
hon, jag har kommit därhän, att jag finner den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
