Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pennskaftet brast ut i ett krampaktigt skratt och glömde
sina väl uttänkta perioder.
— Vidare, kommenderade adjunkten strängt.
— Jag har glömt det, flickor, jo vänta, och
att därför de, som tror sig kämpa för att
bibehålla gammal god sed, endast kämpar emot vad
som göres för att i samhället passa in de nya
förhållanden, som redan är ett faktum — — —
och att — — — men gå, Kristin — — — att våra
motståndare bär sig lika dumt åt, som om de ville
hindra en byggmästare att lägga in golv och
tapetsera, när han rest väggarna och takåsen. Duger det?
— Utmärkt, sade Jane Horneman vänligt, det
där om huset — — —
— Var bara inte rädd, nickade Cecilia
uppmuntrande, jag skall sufflera dig.
— Herregud, det är ju första gången, och ingen
begär några storverk av dig, sade adjunkten, och
det var ju lätt att säga för den, som haft idel
framgång över hela landet.
När Pennskaftet klivit upp på tribunen, hade all
rädsla försvunnit. Vid första ögonkastet fann hon
Dick, han såg ut som en orolig mamma, och det
bragte henne genast i gott humör. Auditoriet var
inte större än att hon mycket snart upptäckte alla
vännerna, och det kändes tryggt att veta dem vara
där. Folket såg godmodigt ut, litet häpet men roat,
aftonsolen låg in i skogen framför henne och kom
dess djup att synas oändligt och fullt av trygghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
