Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
en bravour-aria; Signoran klappade händerna och ropa-
de bravo, mannen likaså; uppassaren släppte af för-
skräckelse tallrickarna och Engelsmannens rörstol
gick sönder; det syntes dem begge för mycket hos
en menniska. Nu gaf Signoran ett tecken, och hen-
nes man sjöng så vekt, så döende, så etheriskt,
kan jag säga, att jag till slut blott på den dar-
rande munnen såg, att han ännu förnöjde oss med
sin sång; den gjorde mycken lycka. Ändteligen
kommo vi i vagnen igen. Min engelske andlige
lät se sig och kröp åter upp hos mig; hans fru-
kost hade varit luften och den lilla böneboken;
han bad ännu.
Piskan smällde, tre röster i vagnen stämde
upp en melodi, och så foro vi åstad. Mot afto-
nen fingo vi regn, och snart öfvergingo regndrop-
parna i snöflingor, hvilka straxt smälte på den vå-
ta, leriga vägen; vi foro blott långsamt fram; det
blef mörkt och inget hus fanns, der vi kunde få
tända vår lykta. Signora jemrade sig af fruktan för
röfvare, och mannen af fruktan att välta. Engels-
mannen grälade på kusken och kusken på hästar-
na; och så gick det i samma marsch, tills ändte-
ligen ett ljus strålade emot oss; vi voro vid ett
ödsligt värdshus, der vi genom stallet stego upp i
gästrummet förfrusna och utsvultna. Det varade
både länge och välinnan vi fingo några stickor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
