Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
”Cythere!” ropade vår lefnadsglade Fransman,
”från dessa fjellar flög Venus i sin vagn, dragen
af dufvor! Jag har en aning om, att hennes slägt
lefver bär ännu; här är den äkta Grekiska mar-
morn, de äkta Grekiska rosorna, begge framståen-
de med lif och natur! Låtom oss kasta ankar och
hylla gudinnan, som ännu har ett altare i hvarje
menniskas bjertal”.
Vårt skepp ilade förbi. Sjön gick högt; det
blåste från bergen. Morea sträckte det nakna Cap
Malio ut bland de skummande bränningarna. Huru
vildt och ödsligt var icke detta landskap! och dock
låg der en menniskoboning, en eremits hydda, så
afstängd från hela wverlden och blott omgilven af
skriande sjöfoglar, tätt vid det brusande hafvet.
Det var omöjligt för sjelfva det beväpnade ögat
att upptäcka stigen mellan klipporna, som förde
till eremitens hem.
Hyddan var låg och liten, den hade en glugg
till dörr och fönster; nära intill den rörde sig en
menniska, det var eremiten på Cop Malio, som var
det första lefvande väsen vi sågo på Greklands kust;
Hvem var han? Hvad hade drifvit honom uti den-
na vilda ödemark? Ingen besvarade mina frågor.
Han och hans hydda hafva här varit sedda i flera
år. Skeppen med sin lilla menniskoverld segla för-
bi, han ser på dem som på drömbilder; han ser
på dem såsom han ser på de hvita hafsmåsarna;
han läser sin morgon- och aftonbön, när hafvet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
