Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Skandinavismen under 1700- och 1800-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på denna grundval, vilket dock avböjdes av konung Fredrik,
enär Holstein ej inrymdes i detsamma och måhända även
på grund av rysk påtryckning. Under de följande åren sökte
Ryssland i samförstånd med Frankrike på allt sätt utöva
ett visst inflytande på de män, som under konung Oscars
sjukdom skötte regeringen i Sverige.
Några år senare befann sig Danmark åter i en farlig kris.
Den danska regeringen hade icke lyckats på ett
tillfredsställande sätt ordna förhållandena mellan hertigdömena
Slesvig-Holstein samt konungariket. Inför den fara, som
på grund härav hotade Danmark från Preussen och
Österrike, vände sig Fredrik VII till konung Karl XV. Ett möte
kom till stånd mellan de båda monarkerna i juli 1863 på
Skodsborg på Själland. Härvid lovade konungen, att han, i
fall tyskarna ryckte in i Holstein, genast skulle med 20 000
man svenska och norska trupper komma till Slesvigs
försvar. Det är numera känt, att konung Karl icke handlade
helt på egen hand, såsom tidigare varit den gängse
uppfattningen. Före avresan till Danmark hade han rådgjort med
sin utrikesminister Manderström.
Skandinavismen flammade åter upp och vann stor
utbredning bland alla politiska partier. Inom regeringen rådde dock
delade meningar om det utkast till traktat som upprättats
av svenske ministern i Köpenhamn i samråd med danske
statsministern. Då frågan kom före vid en konferens på
Ulriksdal i september 1863 ingrep statsrådet Gripenstedt
och gjorde de kraftigaste invändningar mot den föreslagna
traktaten. Även statsminister De Geer samt den norske
statsministern Sibbern ställde sig tveksamma till förslaget.
Resultatet av konferensen blev, att man beslöt avvakta
Englands och Frankrikes ställningstagande. Från ansvarigt
militärt håll uttalades på grund av det usla skick, i vilket såväl
armé som flotta befunno sig, allvarliga varningar mot denna
utmanande och äventyrliga utrikespolitik. När sedermera
efter lång tids väntan meddelande ingick, att varken
England eller Frankrike ville offra något för Danmark, såg sig
konungen och regeringen tvungna till reträtt. Man nöjde sig
med att sammandraga trupper i Skåne och vid Göteborg
samt att låta en svensk-norsk flotta med uteslutande
omoderna fartyg och bestyckning kryssa i Skagerack och
Kattegatt. Några hundra frivilliga ställde sig under de danska
fanorna och kämpade under dansk-tyska kriget 1864 med
heder vid Dybböl och Als.
Svenska tidningspressen — främst den liberala — angrep
emellertid häftigt regeringen för dess försiktiga statskonst.
Det uppstod helt spontant en verklig folkrörelse. Det för
den svenska mentaliteten karakteristiska draget av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
