Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Skandinavismen under 1700- och 1800-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medkänsla för den svagare parten i en konflikt fick här ett
kraftigt utlopp. Gatuoroligheter utbröto i Stockholm,
varvid folkmassan slog in fönster bl. a. hos Manderström.
Dämpande på de krigiska sinnena verkade dock farhågorna, att,
i fall Sverige och Norge kastade sig in i kampen, Ryssland
skulle begagna tillfället att falla oss i ryggen.
Konungen brann av medkänsla för de kämpande danska
bröderna. De Geer kände sig under hela den skandinaviska
krisen aldrig säker på att ej Karl XV och de svenska
aktivisterna skulle draga in landet i kriget. Han fann det
obegripligt att konungen i sin iver icke såg »hur förrostat det
svärd var, som han skulle kunnat draga och hur skröpliga
och föråldrade Sveriges militära resurser voro».
1800-talets politiska skandinavism fick dödsstöten 1864.
När tiden och läget krävde handling förflyktigades de många
och vackra löftena. Med bitterhet erinrade man sig i
Danmark de många ståtliga mötena och festerna och de därvid
hållna vackra talen, men även och kanske främst de från
officiellt håll givna förespeglingarna.
»En behållning borde 1863—64 års stämningspolitik kunna
ge oss, nämligen insikt om faran att slösa med obehärskade
utrikespolitiska känsloutbrott och utmanande
opinionsyttringar.» (Grimberg.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
