Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÖHINDER. I39
Under tiden tycktes det som om stormen hade saktat
något, och snön föll nu jämnare, men i stället i stora,
tunga flagor, hvilka packade allt hårdare tillsammans yr-
snön, som hade hvirflat ner förut. Det Tar dåliga utsikter
att kunna komma lös, och sedan konduktören läst några
böner öfver den förbaskade vintern, fattade han sitt beslut
och började öppna dörrarna till kupéerna för att under-
rätta de resande om hur sakerna stodo. Stina passade på
och sprang upp till stugan igen efter signallyktan, ifall
hon skulle få några resande att lysa dit upp, och efter
som det nu blåste mindre än förut, skulle hon passa^på
och lägga mera ved på spiseln, så att det riktigt sage
varmt och hemtrefligt ut, ifall det kom någon och ville
stiga in.
Den första dörren som konduktören öppnade, var till
den första klassens kupé, hvarifrån de båda rösterna nyss
förut hörts. När han kom in i entrén, voro gardinerna
till själfva kupén nedfällda, och- innah han öppnade pa
gardinen, frågade han med sa artig stämma han förmådde.
»Ä’ herrskapet vakna därinne?»
»Ja, hvad är det fråga om?» hördes den manliga
rösten och lät litet störd, medan konduktören tyckte sig
höra ett lätt fnitter ifrån den kvinnliga, alldeles som om
den haft roligt åt störandet.
»Jo si, det är så att det är tåghinder!» fortsatte kon-
duktören, i det han skilde gardinerna åt och tittade m i
kupén; »och vi kommer väl att få sitta fast här nagra
timmar, tänker jag.»
»Nå, det är ju sköna utsikter,» utbrast den manliga
stämman; »eller hvad säger du, Emmy?»
»Ja, det kan ju ingen hjälpa, snälle Arvid,» svarade
den kvinnliga, och fast de gröna gardinerna voro igen-
dragna framför lyktan uppe i taket, tyckte sig konduk-
tören ändå i haifdunklet skönja ett fint, vackert, blondt
hufvud, som lutade sig emot skuldran på en ung man,
hvars mörka skägg lade en lätt skuggning öfver den blonda
hårluggen, som till hälften dolde en hvit panna, under
hvilken ett par stora, mörkfransade ögon tittade fram, pa
en gång skälmaktigt och smått förläget. o
»Ja, konduktörn hör hvad min hustru säger,». återtog
den unge mannen, »och när hon är lugn, så få vi väl ge
oss till tåls.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
