Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 JOHANS JULAFTON.
»Ja, men dot är mästarns arbete!» pustade Johan
under oupphörliga försök att göra sig lös, > och vi har inte
rätt att... »
»Uätt?° Vet du, hvad som är rätt, du? Jo, det ä’
att jag klar dej, om inte du lyder! Vet du inte åf, att
jag ä’ din lörman? Hvasa? IIit med stöflarna, pojke,
annars...»
Ilärvid släppte han famlande sitt ena tag för att slå
till; Johan kände det ögonblickligt och försökte med en
hastig rörelse att befria sig älven från den andra. Det
lyckades honom också, och utom sig både af glädje och
förskräckelse, sköt han som en pil ut genom porten, sned-
dade i hvinande fart gatan framåt till det gamla planket,
där den böjer af uppåt Humlegården. Han hörde bakom
sig den druckne gesällens rop och svordomar, och detta
satte ännu mera fart i hans frusna fötter. Först långt
uppe i Humlegården hejdade han något sin fart, och knappt
hade han saktat den en smula, förr än han nppgaf ett
förtvifladt rop och tvärstannade, som om åskan slagit ned
framför honom.
Han hade bara en af stöflarna under armen.
Isär han efter en stund åter kunde börja att tänka
redigt, var den första fråga han gjorde sig själf: Hvad
skulle han nu göra? Springa tillbaka och söka få fått i
den druckne gesällen, tvinga honom att lämna tillbaka
stofveln — ja, det vore naturligtvis det enklaste; men
på hvad sätt skulle han väl kunna tvinga honom? Och
dessutom, hade han inte redan pantsatt stofveln? Ja, men
pantsätta en stölvol, det kundo väl ändå inte gå för sig;
da skulle väl pantlånaren kunna misstänka att don voro
stulen. Hej, det vågade nog inte Andersson, så drucken
han än var. Om Johan skulle springa tillbaka, smyga sig
försiktigt m i porten och se, om gesällen ännu vore kvar?
Kanske skulle han då kunna lyckas rycka till sig stofveln
och fa fortsätta sin väg. Ja, sagdt och gjordt ! Det skulle
han försöka!
Han vände om igen, sprang samma väg tillbaka och
kom, smygande med sakta steg, fram till porten vid det
gulmålade trärucklet. Det var tomt på gatan framför
utskänkningsstället, tomt i portgången och alldeles mörkt.
Intet ljus trängde mera ut genom den trekantiga gluggen
på dörren, intet ljud hördes. Då lutade den stackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
