Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 »FASTLÄNNINGEN.»
... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon
var, kunde hon inte urskilja något ljud. Mennublefkat-
ten alldeles för märkvärdig! Han sträckte sig ut så lång
han var och började krafsa med bägge tassarna på dör-
ren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade
han pa gumman och så krafsade han igen.
»I)et står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig
själf. »Tänk om det ä’ någe på tok nere i fähuset —
eller om dörren te lårkätten har blåsi’ opp, och fårkräkena
fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf Iof te försöka komma
ut och se efter!»
Och gumman lindade en schal om hufvudet och ax-
larna på sig, tände på den gamla lyktan, som stod på
spiselmurcn, och gaf sig af ut i farstun företrädd af kat-
ten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter ut,
som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes
vara ett ögonblickligt stillestånd mellan stormilerna där
ute, och när gumman svept förklädet om lyktan för att
inte blåsten skulle släcka den, fick hon upp klinkan och
skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt än
gjordt, och Jorst efter många ansträngningar lyckades det
henne att få upp den så pass mycket att hon kunde tränga
sig ut. Katten hade redan tagit ett språng ut i snön,
som samlat sig i en stor drifva där utanför, och när gum-
man väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna.
Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade mo-
digt framåt, fastän den kalla blåsten, som nu tog i igen,
rent af ville taga andedräkten från henne. Kär hon kom-
mit nagra famnar utanför stugan på vägen åt ladugården,
fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde
med bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt,
och med nästa steg hon tog, stötte gumman emot något
föremal som var tätare än snön och som inte gaf med sig
liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som
katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade.. .
IIon lyste ner igen och skrek till:
»Jesses i himmelen! Det ä’ju en människa vet jag!»
Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten
att gräfva undan snön, och allt eftersom hon lyckades få
bort den ifrån hans ansikte, som låg där under det hvita
täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det var Pål-
son — så långt hade han kommit, men där hade det också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
