Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blick på de sista århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adolfs plan, hafva för alltid stiftat ett stort nordiskt,
protestantiskt förbund, med Sverige i spetsen, till
motvigt mot den smygande Jesuitismen och till skydd för den
evangeliske friheten, som äljest kunde blifva förtryckt
i Ungern, Tyskland, Frankrike, ja i sjelfva England.
Detta hade varit utförbart och blifvit utfördt, om den
unga drottningen hade ärft något af sin faders politiska
och religiösa anda. Tiden var den mäst gynnande
därtill. Österrike, Spanien, Danmark voro afväpnade; den
afundsamma bundsförvanten, Frankrike, var det äfven,
ty Frondéoroligheterna började just som freden skulle
slutas; tvåtredjedelar af Tyskland var besatt af svenska
och tysk-evangeliska härar. Vid fredsslutet blef den
evangeliska saken nästan satt i bakgrunden; och
Sverige ärhöll ej mera, än ett par obetydliga, ej engång
sammahängande, folködda landsträckor, jämte glansen af en
förgänglig ära. Ty den evangeliska och svenska saken
såldes i Osnabrück. Sveriges ombud voro där Johan
Oxenstjerna och Adler Salvius, af hvilka den första var
den store Axels son, den andre på sätt och vis hans
fosterson. Men denna andre blef snart den förste, dels
genom talanger och kunskaper, men än mera genom
äregirighet och en smidighet, som tillät den
otacksamme att sälla sig till Oxenstjernas fiender och
drottningens gunstlingar; hvilket Axel redan måste tåla.
Salvius, som redan af naturen var tillgänglig för det
oädla, måste oupphörligen skaffa pänningar för det
glänsande hofvet i Stockholm och för den furstliga prakt,
hvarmed Magnus Gabriel de la Gardie uppträdde i
Paris. Frankrike som alltid förstått att utträtta mera
genom allt hvad smidighet, list och guld heter, än genom
järn, begagnade denna svaghet; äfven de andra furstarne,
som önskade någon vinst, märkte snart, huru de
diplomatiska skansarne kunde utan storm intagas. Så
köpslogs här om ära och länder. Men äfven hemma
styrdes nog medelmåttigt, ty huru än drottningen glänste
genom snille och kunskaper, fattades henne dock det
sunda förstånd och den fasta vilja, som ärfordras för att
värdigt kunna regera; hon var en fåfäng slöserska. De
stora täflade om skänker, förläningar och gunst; ja
några om hennes hand och tronen. Men till deras
förtrytelse reste hon till Rom, där den store Gustaf Adolfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
