Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm, mig får du aldrig mera se". Och när han av Fredrik I erbjöds anställning vid hovet
såsom kunglig kammarherre, avböjde han erbjudandet med yttrandet, att han var herre på
sin egen kammare. Motviljan mot huvudstadslivet delades för övrigt synbarligen även av
Malte Ramels ättlingar. Även om hans son Hans Ramel, som gick den militära banan, av
ämbetsplikter tidvis nödgades att vistas fjärran från den skånska hembygden, så voro
likväl fädernegodsen i Skåne den fasta replipunkten i hans liv, och ätten Ramel har sedan
alltfort förblivit i första hand en de skånska jorddrottarnas släkt.
Till de skåningar, som under stormaktstiden drogos till Sveriges huvudstad, kan med
visst skäl även räknas den berömde konspiratören Corfitz Ulfeld. Han var visserligen icke
skåning till börden utan född i det egentliga Danmark. Men han förvärvade, sedan han
gått i Karl X Gustafs tjänst, ett flertal godsbesittningar i Skåne, såsom Torup,
Bosjökloster och Gladsax, vilka han övertog efter den ruinerade Joakim Beck. Såsom konungens
betrodde man vistades han även i huvudstaden, till dess att hans förrädiska
underhandlingar med det forna fäderneslandet uppdagades, och han under ett besök i Malmö, där
han ägde eget hus, blev fängslad. Rättegången, vars avslutande fördröjdes genom Karl X
Gustafs död, resulterade visserligen i att Corfitz Ulfeld av svenska regeringen blev frikänd.
Men han vågade icke avbida sin dom. Genom en skickligt iscensatt flykt lämnade han
sitt fängelse i Malmö tillsammans med sin hustru och anlände efter en äventyrlig färd till
Köpenhamn. Stockholm återsåg han aldrig, och få år därefter avled denne på sin tid
Nordens kanske mäktigaste adelsman.
De nu nämnda personerna av adlig börd tillhörde alla de gamla skånsk-danska
adelssläkterna. Vi möta i hävderna ganska snart efter Skånes övergång till Sverige en ny skånsk
adel. Som redan omnämnts kommo en synnerligen stor del av de skånska godsen efter de
ursprungliga ägarnas överflyttning till Danmark i händerna på svenska adelsmän. De
släkter, som på så sätt från det egentliga Sverige inflyttade till Skåne, naturaliserades
hastigt, och om vi se på de ätter, som i våra dagar betraktas såsom de mest typiska
representanterna för skånsk adel, och på deras ursprung, skola vi finna, att de i de flesta fall
kunna föra sin skånska härkomst tillbaka just till tiden närmast efter Roskildefreden men
icke längre. Denna nya skånska adel växte emellertid snabbt in i den nya miljön och
många av deras medlemmar kommo att på framskjutna platser visa prov på de
egenskaper, som man plägar räkna till skåningens bästa.
Bland dessa naturaliserade, skånska adelssläkter intar ätten Hamilton en framträdande
plats. Denna sällsynt livskraftiga släkt — den räknar för närvarande bortåt tre hundra
medlemmar — är egentligen av skottskt ursprung. Redan under sextonhundratalets förra
hälft gingo emellertid tvenne bröder Hamilton, Hugo och Malcolm, i svensk tjänst och
upphöjdes i friherrligt stånd. Av dessa återvände likväl den förre senare till Irland under det
att den senare avled barnlös. Det blev i stället genom två brorsöner till dessa båda, för
övrigt även de med förnamnen Hugo respektive Malcolm, som den Hamiltonska ätten på
allvar introducerades i vårt land, där den 1693 vann säte på det svenska riddarhuset.
Skånsk blev ätten slutligen genom Hugo Hamiltons son Gustaf David, född 1699. Denne,
som redan vid sjutton års ålder började sin militära bana såsom volontär vid
livdragonerna, gick tidigt i fransk tjänst och avancerade inom franska armén till överstelöjtnant.
Från denna tid berättar Barfod en episod, som Hamilton själv gärna senare brukade
återgiva. Han lät en gång arrestera själve Voltaire för att denne trots förbud beträtt
högvaktens område. Barfod förmodar, att bakom åtgärden låg motsättningen mellan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
